Lotten är inte en människa som är lätt att tycka om. Hon skulle knappast kunna bli mer passiv, mer villig att böja sig för sin förtryckare, att be om ursäkt för hur illa han behandlar henne. Plågaren heter Per, och är hennes man sedan ett antal år. I hennes ögon är han den bäste man som någonsin dragit på sig en Guccikostym och kallat sig marknadsförare, helt enkelt den bäste mannen. Framför allt älskar han henne, och det är hans kärlek hon behöver för att bekräfta att hennes val i livet har varit riktiga: att hon är en god hustru, en vacker kvinna, en kompetent mamma, en duktig lärare, en snärtig inredare.
I Lottens ögon är Per perfekt, och det är med hennes blick man ser honom i Christina Stiellis romandebut ”Jag älskar dig inte”. Det är hennes röst som för läsaren genom romanen. Det finns bara ett problem: Per är förstås inte så underbar som Lotten vill ha honom till. Det är ett problem på intrigens nivå, ett som Lotten måste lösa i sitt liv. Men det är också ett problem på en berättarteknisk nivå, och därmed för läsaren.
För Stielli vill både förmedla hur perfekt Per ter sig för Lotten, och hur mycket av en praktpsykopat han egentligen är. Samtidigt. Det gör att Per, när han inte filtreras genom Lottens blick (i sina repliker, exempelvis), måste säga och göra direkt demoniska saker för att det ska framgå för läsaren hur otroligt fel Lotten egentligen har. Medan det fortfarande ska vara begripligt varför hon bryr sig om honom alls. Både Per och Lotten blir därför väldigt övertydligt tecknade figurer. Som tur är så är det här ett problem som löser sig när Lottens blick skärps, något som sker i takt med att hennes självkänsla växer.
Romanen blir över huvud taget mer uthärdlig ju längre man läser. Jag säger uthärdlig, för att det finns något djupt plågsamt i att följa Lottens väg framåt. I att betrakta världen utifrån någon som är så pass nedbruten och helt omedveten om det. Som är infantiliserad till den grad att hon måste matas och badas av sin granne, innan hon kan återskapa sitt vuxna jag. Det är läsning som testar mitt tålamod, men som faktiskt också belönar det när jag till slut får möta en Lotten som påminner mer om en människa.
Jag kan göra en hyfsat omfattande lista med sådant som jag har svårt för i Stiellis roman: långa beskrivningar som borde ha strukits ned, illa formulerade bilder, tendensen att både visa och förklara hur Lotten känner sig, beskrivningar av mänskligt beteende som inte känns helt trovärdiga. För att inte nämna en del element som verkar vara klippta rakt ur amerikansk film och inklistrade i den svenska villaförortsromanen, som bögvännen med stylisttalang, och dramatiska gester som att tutta eld på eller slå sönder symbolladdade föremål med yxa.
Samtidigt är nog inte estetisk förfining poängen med ”Jag älskar dig inte”, och som den till roman förklädda självhjälpsbok jag tror att den är tänkt som fungerar den egentligen alldeles utmärkt. Det är en bok som inte väjer för att rakt på skildra den skrämmande människorest som förtryck kan skapa, och porträttet av Lotten blir en välbehövd påminnelse om att det är när människor är som svårast att tycka om, att se sig själv i, som de kan behöva hjälp som mest.
