Berättelsen om Kevin rullar igång långsamt. Som om författaren måste stålsätta sig inför uppgiften att ge röst åt en ung massmördares mor. I sitt första brev till sin frånvarande man berättar Eva Khatchadourian utan åthävor om en händelse hon varit med om i snabbköpet samma dag. Den är laddad men hur laddad kan läsaren bara ana.
Var mannen befinner sig får vi inte veta. Inte heller varför han aldrig besöker deras son i fängelset. Det är det bara mamman som gör.
Lionel Shrivers roman har de flesta av kriminalromanens ingredienser. Men hon har valt en annan form. Det har hennes historia mått bra av. Hon lyckas att med sin rapport från en mors helvete hålla läsaren i spänning ända till det överraskande slutet.
Vi måste prata om Kevin är en berättelse om en mors ångest, om en fars skygglappar och om en familj i upplösning. Men den är framför allt en svidande kritik av den nordamerikanska
kulturen, där dödsskjutningar i skolor blir allt vanligare, och av den ideologi som styr dess medelklass. Dessutom är den en diskussion om skuldbegreppet och ett ifrågasättande av det berättigade i att till varje pris sätta barn till världen.

Temat det onda barnet har behandlats förr, bland annat av Doris Lessing i romanen ”Det femte barnet” och av Roman Polanski i filmen ”Rosemary”s Baby”. Modersinstinkten har ifrågasatts av Elisabeth Badinter i ”The Myth of Motherhood”, medan D W Winnicott i ”The Child, the Family, and the Outside World” menar att ”den tillräckligt goda modern” intuitivt anpassar sig till barnets behov.
Eva är ingen ”tillräckligt god mor”. Hon saknar, krasst uttryckt, modersinstinkt.
Kevin föds som första barn till föräldrar, som till synes har det mesta: de är framgångsrika i sina yrken, de älskar varandra. Men de saknar barn, mannen mer än kvinnan, som värjer sig. Att hon en kväll struntar i att sätta in pessaret beror på att hon fått sig en tankeställare: om den älskade mannen
skulle dö vill hon ha någon att sakna honom tillsammans med.
Kevin är inte som andra barn, han stöter direkt efter födseln mamman ifrån sig och tyr sig till pappan. Han utvecklas inte heller enligt faställda normer. Eva undrar om han är autistisk eller kanske ett ADHD-barn. När han blir äldre börjar egendomliga olyckor inträffa i hans närhet. Eva kan inte hålla ifrån sig tanken att det är Kevin som orsakat dem.

Fadern, Franklin, har däremot sin linje klar. Han tar pojken i försvar. Kevin är ju bara ett barn! Inte ens när Kevins lillasyster Celia mister sitt ena öga vill han inse vad det är som pågår.
Evas brev till Franklin är en lång analys av det som gick fel. Hon frågar sig vad kärlek är, om kärlek och hat kanske är grannar. Från att ta på sig skulden för Kevins utveckling går hon långsamt vidare. Hon ifrågasätter sig själv, Franklin och Kevin. Hon kommer med hjälp av Kevin, som sakta öppnar sig för henne i fängelset, fram till att hans lärare haft rätt. 16-åringen är ett geni. Han har genomskådat
familjens och samhällets mekanismer. Han har också arbetat på att bli ”speciell”, det som så många amerikanska barn förväntas vara. Resultatet har blivit ett ”amerikanskt konstverk”. Kevin har ”hittat på sig själv”, allt med målet i sikte att bli omtalad, ja berömd.

Hur klarar då Eva av att leva vidare med insikten om att hon fött och uppfostrat en representant för ondskan? Här kan jag inte hjälpa att jag tycker att Lionel Shriver gjort det lätt för sig. Hon vill att läsaren ska lägga ifrån sig hennes fruktansvärda roman med en ”feel-good”-känsla. Eva visar sig i slutändan vara varken masochist eller känslokall utan försonas med Kevin, som hon ju trots allt är bunden till med ”navelsträngens starka rep”.
En skavank, men en skavank som väger lätt när jag nu sammanfattar: ”Vi måste prata om Kevin” är en viktig bok, som civilisationskritik och som varningslampa. Och som en påminnelse om föräldraskapets fällor.