Som bekant är det segrarna som skriver historia. Det gäller exempelvis det inbördeskrig mellan den borgerliga Vasa-senatens armé, ”de vita”, och folkkommissariatets trupper, ”de röda”, som bröt ut i Finland i januari 1918. Den segrande regimen, med interimspresidenten Pehr Evind Svinhufvud i spetsen, vägrade att tillerkänna tillfångatagna fiendesoldater krigsfångestatus och dömde cirka 60000 personer som landsförrädare i statsförbrytelsedomstolar. Uppskattningsvis 10000 röda sympatisörer sköts – många gånger på fläcken – under den terror som svepte över landet i konfliktens spår.

I december 1918 utfärdade Svinhufvud ett amnestidekret som gav cirka 8000 misstänkta vita bödlar åtalsimmunitet. I officiella historieverk och skolböcker demoniserades de röda medan stupade vita hyllades som martyrer och hjältar. Massakrerna och terrorn förbigicks med tystnad. Offentliga minnesceremonier för röda offer var länge förbjudna.

Om inbördeskriget handlar ”Den vita segerns svarta skugga” som publiceras i dagarna. Författaren, frilansjournalisten Bjarne Stenquist, har bland annat medverkat i DN, Veckans Affärer och Svenska Dagbladet.

Boken består av tre separata delar. I den första redogör Stenquist för sina resor och kärleken till sitt adopterade fosterland Finland. Del två rekapitulerar konfliktens bakgrund – Rysslands nederlag på östfronten under första världskriget, bolsjevikernas statskupp och den finska lantdagens självständighetsförklaring den 6 december 1917. Sista avsnittet ägnas den kamp om historien som pågått sedan 1918.

”Det obegripliga är hur segrarna i inbördeskriget trodde sig kunna skapa nationell enighet på grundval av sitt fördöljande av sanningen om 1918.” Så formulerade sig författaren Väinö Linna i en intervju när den uppmärksammade boken ”Upp, trälar!” publicerades 1960. Först 1998 tillsattes en historikerkommission med uppdrag att identifiera inbördeskrigets samtliga offer på bägge sidor. 2006 genomförde Tammerforsbiskopen Juha Pihkala äntligen en jordfästningsceremoni för de 3500 röda fångar som kastats i en massgrav vid interneringslägret i Tavastehus.

Stenquists läsvärda bok kastar ljus över en aktuell problematik. I länder som Argentina och Sierra Leone försöker regimer och NGO:s fullfölja försoningsprocesser med den sydafrikanska Sanningskommisionens demokratiska konfliktlösningsmodell som förebild. Den brutala finska pacificeringsstrategin, som åsamkade förlorarnas anhöriga livslånga sår, kan inte ens beskrivas som rationell.