Den årliga festivalen Up Helly Aa i Lerwick firar sedan 1880 Shetlandsöarnas arv från vikingarna. Bilden togs vid en ceremoni den 31 januari i år.
Foto: Danny Lawson/AP
På omslaget ser man en skräckromantisk 1800-talsmålning av två stridsyxbeväpnade våldsmän som plaskar ut från stranden till sitt vikingaskepp medan de kånkar på en halvnaken och motvilligt sprattlande blondin med yppiga former, uppenbarligen dömd att bli träl och sannolikt sexslav.
Det är en säljande bild som säkert också svarar mot en populär föreställning om härtagna trälkvinnors öde under vikingatiden. Verkligheten tycks dock ha varit något mer komplicerad, om man får tro den moderna forskningen.
Denna forskning, som tidigare varit försummad, har numera givit upphov till en rik litteratur på svenska. En lättillgänglig introduktion är Dick Harrisons mäktiga populärhistoriska trebandsverk ”Slaveri: en världshistoria om ofrihet” (Historiska Media 2006–08) som behandlar slaveriet i snart sagt alla kulturer från antiken till i dag.
För den som söker mer detaljerad kunskap om nordisk träldom rekommenderas Thomas Lindkvists och Janken Myrdals antologi ”Trälar. Ofria i agrarsamhället från vikingatid till medeltid” (Nordiska museet 2003). Härtill sluter sig nu också Stefan Brinks uppslagsrika och väldokumenterade ”Vikingarnas slavar”.
Brink är nordist och namnforskare men har en ovanligt bred kompetens också på det historiska, arkeologiska och litteraturhistoriska området, vilket gör det möjligt för honom att ta ett brett grepp på ämnet utan att förfalla till ytlighet. Hans mest originella insats består dock i språkliga analyser av de ord som används i medeltida nordiska källor om trälar, trälsysslor, trälars boplatser och annat som har att göra med träldomens livsvillkor.
Genom sådana analyser lyckas han ofta tränga bakom det äldsta källmaterialet och uppställa intressanta teorier, fast ibland en smula spekulativa, om träldomens uppkomst och äldsta funktion i samhället, samt inte minst om den mentalitet som kommer till uttryck i fornnordiska texter om träldom.
Påfallande är till exempel att åtskilliga av de ord som används för att beteckna trälar också används om främmande folkslag. Det gäller inte minst ordet ”slav”, som ju också betecknar en person av slavisk härkomst. Även ord som ursprungligen betyder ”kelt” eller ”est” har använts om nordiska trälar.
En naturlig förklaring är givetvis att trälar som arbetade på nordiska gårdar ofta inhandlats utomlands eller härtagits under vikingafärder till Irland, Baltikum eller slaviska länder. Trälar som omtalas i de isländska sagorna visar sig ofta ha icke-nordiska, mestadels irländska namn, och de beskrivs i tämligen rasistiska ordalag som mörkhyade, fula, kutryggiga, klantiga och dumma. Berömd är den mytologiska Edda-dikten ”Rígsþulas” nedsättande beskrivning av trälar med öknamn som Gnällspik, Fähusdräng, Klåpare, Stinkare, Tjockis, Klossa, Sotnäsa och Gaphals. Som historisk källa är en sådan dikt av begränsat värde, men den visar åtminstone hur föraktade de trälar var som utförde de tyngsta och smutsigaste sysslorna på bondgårdarna.
Å andra sidan fanns också tjänstefolk som formellt räknades som ofria slavar men ändå var högt respekterade i kraft av sin relativt höga ställning, till exempel gårdsfogden eller ”bryten”, som ursprungligen tycks ha kallats så därför att han bröt och fördelade brödet mellan gårdens underlydande. Även trälkvinnor kunde i undantagsfall avancera till högre status genom att bli rika mäns frillor.
Graden av ofrihet har starkt varierat mellan olika kategorier av trälar. Medan några behandlades hårt, levde som husdjur och helt saknade mänskliga rättigheter, åtnjöt andra sin herres förtroende och beskydd, vilket ibland kunde innebära att de levde under betydligt bättre villkor än ”fria” men fattiga lösdrivare, tiggare, kringvandrande gycklare eller ”lekare”, som ofta behandlades omänskligt. Den som var träl ansågs visserligen sakna egen släkt men räknades å andra sidan som medlem av ägarens familj eller hushåll, vilket kunde ha sina fördelar.
Att döma av såväl arkeologiska som litterära källor var träldomens betydelse i fornnordisk tid trots allt begränsad, menar Brink, och hans argument för detta verkar övertygande. Vikingatidens Norden var alltså inte ett ”slavsamhälle” som de amerikanska sydstaterna i början av 1800-talet eller romerska riket under kejsartiden, där slavarnas arbete i storjordbruken bar upp hela samhällsekonomin.
De nordiska trälarna bidrog visserligen till att höja sina ägares välstånd och sociala position, men i längden var de ändå umbärliga och kunde därför utan större förlust släppas fria under medeltidens lopp, sedan kyrkan bidragit till att göra slaveri olagligt. För jordägarna visade det sig ofta mer ekonomiskt fördelaktigt att anlita ”fria” bönder eller jordbruksarbetare än att hålla sig med egna trälar som man tvingades dra försorg om.
Det som gör Stefan Brinks bok särskilt intressant är dess paralleller till företeelser i det nutida samhället – företeelser som relativiserar sådana begrepp som ”frihet”, ”ofrihet” och ”träldom”. Är inte en thailändsk bärplockare i dagens Norrland minst lika ofri och diskriminerad som en träl på en svensk bondgård under vikingatiden?
Var kanske vikingarnas härtagna trälkvinna – alltså en sådan som sprattlar på omslagsbilden – ibland mera ”fri” än de prostituerade flickor som kommer hit genom trafficking från östra Europa?
