Nog för att det var kollektivens tid, men kan man också minnas i grupp? I Gunila Ambjörnssons kombinerade essä- och intervjubok Tidsandans krumbukter minns de medverkande sitt 60-tal ungefär som om de har varit och sett en film tillsammans och sedan diskuterar den. Vietnamkriget tycks ha präglat medvetandet och varat för dem på exakt samma sätt. Var det så eller åkallar de ett slags konfektionssytt, gemensamt medieminne? Vietnam och Kissinger med små pauser för litteratur, Kurt Aspelin och barnkultur, samtidigt som de var sprudlande optimistiska inför framtiden.

Skillnaden mot andra berättelser om 68-vänstern är att de flesta här är födda på 30-talet och alltså var runt 30 när det begav sig. Denna sin första krets i Göteborg har Gunila Ambjörnsson sökt upp för att få deras syn på den tiden mot bakgrund av hur de tänker i dag.

Det är inte ointressant, men jag har läst det förut, många gånger. Ett bra grepp är att hon har talat med vännernas i dag vuxna barn. Som väntat har det gått dem väl yrkesmässigt. Deras politiska engagemang har följt tidsandan men ingen har revolterat mot föräldrarnas åsikter, tvärtom.

Bilden som träder fram från det göteborgska radikala 60-talet är att de som inte kom från akademisk medelklass gjorde en problemfri klassresa via universitetet, lyckades undantagslöst med studierna för att sedan smärtfritt bli professorer eller prominenta kulturpersonligheter.

När de inte studerade, samtidigt som de väntade barn, gick de på politiska möten, hade fest, diskuterade världspolitiken, gifte och skilde sig utan sorger och bekymmer. Senare blev de besvikna på samhällets utveckling och gick då helt in för sina stimulerande arbeten.

Sedda på ett visst avstånd är förvisso människor väldigt lika varandra, men riktigt så här konforma är vi inte och fullt så lätt kan det inte ha flutit. Det har nog med minnets bedräglighet att göra, och bokens beskaffenhet.

Ett av problemen är kanske grundidén att välja sin första krets av likasinnade. Allt blir då väldigt … likasinnat. Det hade varit givande att höra åtminstone en berättelse om hur livet och medvetandet vid den aktuella tiden tedde sig för någon av arbetarna som skulle räddas. Eller för någon av borgarna som skulle hängas i lyktstolparna. Fast sådana slagord och idéer höll sig förstås inte den här bokens deltagare med. När allt kommer omkring var de nog nästan socialdemokrater redan då.

Jag undrar just jag. Minnet har en benägenhet att städa i vrårna. Smärre medgivanden om felbedömningar angående diktaturerna görs, men utan riktigt intresse för psykologin bakom. Det är konstigt eftersom nästan samtliga har idéer, reflektion och ord som sitt levebröd.

Anna Mannheimer, medverkande i egenskap av dotter till Carin Mannheimer, påpekar att hon och hennes vänner, i dag i 40-årsåldern, enbart talar om det lilla livet medan föräldragenerationen enbart talade om världen. ”Ni måste väl också ha fått missfall och haft misslyckade äktenskap?” frågar hon. ”Det verkar så märkligt att det fanns vänskap som bara handlade om gemensam politisk inställning”.

Gunila Ambjörnsson försvarar sig vagt, men grubblar på saken. ”Var det därför” frågar hon sig, ”som jag ibland hade känslan att ingen i min omgivning egentligen visste vem jag var?”.

En anspråkslös liten mening, men en av få med en antydan till smärta. (Även Maarja Talgre berör sådana själssprickor i ett av bokens finaste och sköraste kapitel.) Den tanken och känslan, kontaktlöshet och ensamhet mitt i all rusig gemenskap, hade jag gärna läst mer om. Men avsaknaden därav är hårt tvinnad med själva fenomenet som boken behandlar. Att gräva efter ledsamheter i sitt privilegierade psyke var, anar man, att svika Vietnams barn.