Samtidigt som många befarar att förändringar inom Sveriges Radios P2 kommer att ge den traditionella klassiska musiken större utrymme på det experimentellas bekostnad publiceras antologin ”Musikens frihet och begränsning: 16 variationer av ett tema” (Daidalos).

Här försöker en skara tonsättare, musiker, kritiker, poeter, översättare med flera att problematisera framför allt konstmusiken för att förflytta den från en, som de säger, ”perfektionens hämmande miljö” till en plats där både tradition och förnyelse får utrymme.

I mångt och mycket blir antologin ett konstruktivt angrepp på en stelnande musikform. Det växlar från ibland ganska svårforcerade texter till ingående och spännande beskrivningar av projekt där exempelvis pianisten Anna Christensson försöker omformulera Brahms Intermezzo i A-dur eller där tonsättare Henrik Hellstenius luckrar upp relationen mellan tonsättare och musiker i stycket ”Victoria counting” för violinisten Victoria Johnson.

I båda fallen handlar det om en långtgående omprövning av musiken, och att processen är långt ifrån problemfri gör det också till en givande läsning.

”Musikens frihet och begränsningar” är ett lyckat resultat av forskningsprojektet ”Mot ett konstmusikens utvidgade fält” som pågått 2008–2012 och letts av tonsättaren Ole Lützow-Holm. Till sin hjälp har han haft bland andra violinisten Anna Lindal, tonsättaren Anders Hultqvist och musikskribenten Magnus Haglund som också varit redaktör för boken. Haglund väljer att låta musiker och tonsättare diskutera inommusikaliska frågor såsom tolkningens förutsättningar och frågan om tolkning kontra improvisation. Men han låter även skribenter med andra erfarenheter komma till tals, exempelvis koreografen Anna Koch och poeten Fredrik Nyberg. Därmed bryter sig också den musikaliska diskussionen loss från den isolering från övriga världen den så olyckligt har hamnat i.

En variation på detta tema beskriver den norska sångerskan och författaren Jenny Hval i en mycket personligt hållen text. Hon skriver att musik blev mycket svårt efter attentaten i Norge förra året. Att den censurerades i radio och tv till att enbart försöka ge tröst. Och ville man inte trösta, utan skapa musik som behandlade ondskan, uppfattades det som en provokation. För henne själv blev det en kamp mellan tonerna där hennes musik ville kasta sig över de hjärtegoda låtarna som spelades på radion. Målet blev en sorts sorgklang som kunde omfamna alla, som var närvarande och ”visste” och inte försökte trösta på avstånd.

De många perspektiven är en av ”Musikens frihet och begränsningars” största förtjänster. Några teman återkommer, bland annat hur konstmusiken ofta idealiseras till att vara något perfekt. I detta sammanhang problematiserar pianisten Mats Persson kring efterbildningens dominans inom den västerländska konstvärlden och för bland annat in kinesiska synsätt där konsten är sig själv nog och drar paralleller till den improviserade musiken. Anders Hultqvist frågar sig å sin sida varför teatern ges ett friare tolkningsutrymme än musiken när äldre material ska uppföras.

Men förväntar man sig att få svar på alla frågor blir boken en besvikelse, det är heller inte dess poäng. Den är långt ifrån svarslös, men behållningen ligger i det vidgade perspektivet. Den ger kunniga uppslag till vägar ut, till en värld där gränser hela tiden prövas och flyttas fram.