Efter publiceringen förra året av Pauline Réages roman ”Berättelsen om O” fortsätter nu utgivningen på Vertigo förlag av romaner och berättelser i serien ”Erotiska klassiker” med Filosofin i sängkammaren av Markis de Sade och Ögats historia av Georges Bataille (båda två tidigare utgivna på svenska). Valet att inleda en serie välkända erotiska texter med tre romaner som på ett eller annat sätt framställer det sexuella i termer av våld och tvång väcker naturligtvis frågan om vad som närmare bestämt kännetecknar en erotisk text och om dess plats i det litterära landskapet.
En entydig och praktiskt användbar definition av det erotiska verkets särdrag är svårt att finna. Frågan har varit föremål för omfattande
diskussioner. Vanligen karaktäriseras den erotiska texten, betraktad i dess helhet, som en viss typ av litteratur skriven i avsikt att stimulera läsaren sexuellt men samtidigt även väcka ett estetiskt eller känslomässigt intresse. Den erotiska texten särskiljer sig därmed, brukar man argumentera, från den pornografiska, vilken ”man bara läser med en hand” som Jean-Marie Goulemot har uttryckt det i ett bekant arbete om 1700-talets pornografiska roman.
Om den sexuellt frispråkiga litteraturen fram till 1960-talet var marginaliserad på grund av ett, som det ansågs, sedlighetssårande innehåll, är den i dag snarare marginaliserad på grund av att explicita erotiska scener numera även utgör en integrerad del av den moderna litteraturens framställningssätt, vilket har gjort gränsen mellan den tillåtna och otillåtna litteraturen mindre uttalad. Vertigos nya serie är ett exempel på denna utveckling: här tas tidigare, förbjudna, verk fram ur giftskåpet och placeras i finrummets bokhylla (seriens estetiskt
tilltalande bokomslag är också ett tecken på detta).
De Sades och Batailles skönlitterära alster innehåller naturligtvis många sexuellt laddade scener och behandlas av denna anledning stundom som pornografiska verk. Texternas brutala innehåll, å andra sidan, kan knappast karaktäriseras som sexuellt upphetsande och det är uppenbart att de är skrivna i ett annat syfte än det rent pornografiska. De Sade och Bataille är kanske de enda författare som på ett mera utförligt sätt finns representerade både i erotiska lexika och antologier likväl som i allmänna moderna litteraturhistoriska översikter - de Sade citeras ibland som en intressant representant för 1700-talets romankonst och Bataille som en viktig influens för fransk litteratur på 1960- och 1970-talen.
”Filosofin i sängkammaren”, utgiven 1795, är en av de Sades mest omtalade verk. På Vertigo förlag har tidigare i år, vid sidan av serien med kända erotiska böcker, också den inte mindre beryktade romanen ”De 120 dagarna i Sodom” utkommit. Det är således
nu möjligt att på svenska stifta närmare bekantskap med detta udda och ifrågasatta författarskap, även om betydelsefulla verk fortfarande saknas - i synnerhet en komplett översättning av hans kanske mest genomarbetade och intressanta romanprojekt, ”La Nouvelle Justine” och den efterföljande delen ”L”Histoire de Juliette”.
Erotisk litteratur, från Aretinos kända ”Ragionamenti” på 1500-talet till 1700-talets libertinska skrifter, presenterades ofta som filosofiska spekulationer och i dialogform, gärna mellan en äldre världsvan kvinna och en ung flicka som skulle undervisas i kärlekens konst. ”Filosofin i sängkammaren”, som följer detta mönster, består av sju dialoger i vilka den unga Eugénie initieras filosofiskt och sexuellt av vällustingarna Dolmancé och Madame de Saint-Ange. De långa och omständliga resonemangen avbryts, som alltid hos de Sade, av sexuella handlingar som de teoretiska diskussionerna eldar deltagarna till (”sängkammaren” i bokens titel är för övrigt egentligen en boudoir, det vill säga
ett rum mellan salongen och sängkammaren, en idealisk plats således för att kombinera filosofiska samtal med erotiskt experimenterande). Den filosofiska diskussionen och de erotiska episoderna genomgår i romanen en gradvis stegring, vilket också är fallet i ”De 120 dagarna i Sodom”, och romanen slutar med att Eugénie, eggad av sina lärares tal om de våldsbrott som ”Naturens lagar” rättfärdigar, låter tortera sin egen mor.
Vissa kritiker har menat att den enda anledningen till att acceptera de Sades romaner är att de leder läsaren fram till fantasins yttersta gräns. Hans idéer om en av Naturen sanktionerad alternativ moraliska ordning - och i vars namn människan har rätt att begå stöld, incest och mord - har gett upphov till många och olikartade tolkningsförsök, det räcker med att påminna om Simone de Beauvoirs och Maurice Blanchots tankeväckande uppsatser i ämnet. Det senaste bidraget till denna diskussion är en studie, ”Sade moraliste” (Droz), skriven av J-B Jeangène Vilmer som hävdar att de Sade
skildrar det onda som människan är förmögen till i syfte att väcka avsky hos läsaren - ett alibi som för övrigt de Sade själv använde sig av. Enligt Vilmer attackerade de Sade, som ju satt inspärrad på olika typer av anstalter en stor del av sitt liv, rättssystemet därför att han själv var ett offer för det. En läsning av ”Filosofin i sängkammaren” ger svårligen stöd för denna tes: våldet triumferar, huvudpersonerna förblir ostraffade, deras argument möter inga betydelsefulla invändningar och allt tyder på att författaren bakom texten solidariserar sig med sina hjältars handlande. Om Vilmers tolkning är den rätta så har de Sade misslyckats med att på ett effektivt sätt förmedla sitt uppsåt.
1956, när den franske utgivaren av de Sades verk ställdes inför rätta kallades Bataille in av försvaret för att vittna. Bataille var ännu inte känd för sina erotiska texter men kanske tänkte han även på dem när han förklarade att ”för den som vill lära känna människan i grunden är de Sades böcker inte bara lämpliga
utan helt och hållet nödvändiga”.
En första version av ”Ögats historia” gav Bataille ut 1928 i en liten begränsad upplaga under namnet ”Lord Auch”. Romanen handlar, på ytplanet, om två ungdomar, berättarjaget och Simone, och deras utforskande av erotiska upplevelser långt utanför samhälliga normer. Simone ryggar tillbaka inför tanken på ett konventionellt sexliv, ”att göra det i sängen, som en husmor” intresserar henne inte.
Antalet perversioner och våldshandlingar blir kanske mer begripligt om man tar i beaktande den katharsis-effekt som skrivandet om sådant hade på Bataille som tillstod att han sökte det som var ångestladdat för att befria sig från det. ”Ögats historia” är bortom skildringarna av annorlunda sexuella upplevelser en illustration på symbolplanet av Batailles idéer om en både livsalstrande och förtärande energi. Den marterade människosyn som man kan ana bakom texten skänker därutöver ett visst försonande drag åt framställningen, det sexuella blir, som Bataille själv uttryckt det, något
tragiskt. Batailles gränsöverskridande försök saknar helt visst inte heller drag av religiöst patos eftersom han i den pornografiska texten såg en möjlighet att förena materialism och mysticism.
Den sexuella framställningen hos Bataille är både mera lustfylld och krampaktig än hos de Sade. ”Ögats historia” är helt enkelt en betydligt mer komplex och intellektuell, om än mindre uttalat filosofisk, produkt än till exempel ”Filosofin i sängkammaren”. Batailles roman kan därför sägas vara en text som i sin egensinnighet mera fascinerar än retar sinnena.
