Det händer ibland att jag får frågan om vad som bör läsas av den som är intresserad av klimatfrågan, men som bara känner olust inför den uppjagade stämningen i medierna. Hittills har jag rekommenderat klassikern ”Climate, history and the modern world” av HH Lamb, utgiven redan 1982. Det är en stabil plattform att stå på.

Åtskilliga mer sentida verk, författade av predikanter och ­andra kan man faktiskt hoppa över. Men söker man ändå en mera dagsaktuell stämma i kören, vilket är rimligt, någon att lita på när meningarna går isär, då är hädanefter mitt förslag Makten över klimatet av Chris­tian Azar. Boken väcker respekt.

Min egen skepsis hör väl kanske inte hit, men i hederlighetens namn bör nog ändå tvivlen redovisas, de som grep mig för 15 år sedan då jag sysslade med att översätta boken ”Earth in the ­Balance” av USA:s dåvarande vice­president Al Gore. Boken var bra, men just i frågan om kol­dioxidens betydelse för klimathistoriens böljegång tyckte jag mig ana en överdrift. Jag har följt frågan sedan dess, och tvivlen sitter alltjämt i.

Christian Azar (född 1969) hör till den stora majoritet som är mera säker på sin sak. Dock är han vetenskapsman – professor vid Chalmers sedan unga år – och därmed fullt medveten om, och ödmjuk inför, det faktum att ­vetandet hela tiden förändras. Endast religioner, skriver han, har en tendens att stelna i den eviga sanningens form. Han vet och vidgår att inget är säkert, att saken är komplicerad, men – och det är centralt – att kunskapen är tillräcklig nu, för politisk handling.

Politisk, märk väl, inte i första hand privat. ­Poängen med ”Makten över klimatet”, det som gör boken till den så här långt bästa beskrivningen av klimatfrågan, är inte själva den vetenskapliga problemformuleringen, utan resonemangen om vad som bör ­göras, och hur. Samt varför.

Fakta om varifrån växthus­gaserna kommer och deras förmodade effekter, liksom inblickar i hur man tänker inom FN:s klimatpanel IPCC (där författaren själv är en tongivande figur), må vara intressanta och väl underbyggda, men det där har många av oss läst förut. Istället är det i politiken Azar visar sin udd.

Paradoxalt, kan tyckas. Han är ju fysiker, inte folkvald. Men kanske är just klimatpolitiken i all sin mardrömslika komplexitet passande för en man med hans begåvning. Särskilt fäster jag mig vid hans operativa inställning till den globala storpolitiken. Den lika vanliga som naiva drömmen om att vi alla, i egenskap av konsumenter, ska lyckas förändra världen ger han inte mycket för. Nej, här krävs mer än så. Låt oss kalla det statsmannaskap.

Nå, också det har väl sagts förut, men Christian Azar framställer saken med större tyngd och tydlighet än andra. Dessutom är hans relativa optimism av allt att döma genuin. I princip all olja som finns kan faktiskt brännas, problemen går att lösa ändå. Med en globalt organiserad koldioxidskatt, till exempel, skulle mycket vara vunnet. Detta lär visserligen bli ungefär lika svårt som att, säg, bromsa finansmarknadens dårskaper genom en skatt på spekulativa penningtransaktioner, men det går. Särskilt om krisen fördjupas.

Azar gör en effektfull jämförelse med slavhandeln i slutet av 1700-talet. Även den ansågs omöjlig att avskaffa. Varför? Jo, eftersom plantageägarna hade så stort inflytande över den engelska politiken – lika stort som oljeindustrin och bilbranschen idag har över den amerikanska. Ändå gick förändringen relativt snabbt när den väl kom igång. Just Europas föga smickrande kolonialhistoria är viktig att minnas, menar Azar, för den som vill få med också utvecklingsländerna i processen, vilket på sikt är nödvändigt. Vi själva har byggt vårt välstånd på skövling och rovdrift i alla väderstreck. Så vad kan vi nu begära av dem? Ja, med de pengar vi för dagen använder till att hålla liv i vår egen kasinoekonomi, kunde man troligen åstadkomma en hel del, även om nu sambanden ingalunda är enkla.

I slutändan handlar det kanske mest om att föregå med gott exempel; att inte reflexmässigt kasta sig in i en ogenomtänkt utbyggnad av kärnkraften, till exempel. Azar understryker här sin ståndpunkt genom en kortare utflykt i kärnvapenspridningens trista historia, för att senare landa i en tanke om själva den bärande idén i hela vår kultur – ”att mer, större och starkare alltid är bättre”. Före­ställningen att vi blir lyckligare av större bilar och längre resor, skriver han, stämmer ju helt enkelt inte, hur gärna vi än vill tro det.

Själv gissar jag att klimatfrågan (kanske även finansiella kriser) bara påskyndar en förändring som förr eller senare hade kommit ändå. Och även om jag ifrågasätter somliga riskbedömningar, läser jag ”Makten över klimatet” med stigande tillförsikt.

Den bästa tankebilden är nästan löjligt enkel. Klimatlarmen, heter det, är som en älgvarning på landsväg med dålig sikt. Sannolikheten för en katastrof är låg, men det är ändå en god politik att lätta på gasen.

Det låter förstås en smula banalt, men jag får det bestämda intrycket att Christian Azar, utan sidoblickar mot särintressen, arbetar för en bättre värld. Det är mer än man kan säga om de flesta som vill dunka en i ryggen var gång man ger uttryck för tvivel på koldioxidens betydelse för den rådande klimatförändringen.