Sedan sitt starka genombrott med familje- och generationsromanen ”Se till mig som liten är” för snart tio år sedan framstår Bengt Ohlsson allt klarare som vår yngre litteraturs starkaste berättare. Det gör han både i kraft av sin övertygande gestaltning av sina diktade personers verklighetsupplevelse och sina bilder av deras skiftande bidrag till samtidens sociala och psykologiska miljöer.

Den imponerande bredden i hans förmåga att levandegöra denna diktade verklighet framgick än tydligare när han efter några år gav sig ut på vågspelet att i ”Gregorius” dikta ihop en egen romanversion av vad som är och förblir en av vår nationallitteraturs tryggast etablerade klassiska berättelser, Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det blev en omdiktning av det uppenbart meningsfulla slaget, och den belönades inte bara med ett högst välförtjänt Augustpris – den gav rent av den engelska översättningens anmälare i Times Literary Supplement en vision av hur Söderberg om han hade fått chansen skulle ha läst sin unge efterföljare ”med beundran och kanske avund”.

25 år efter sin minnesvärda debut i form av romanen ”Dö som en man, sa jag” ger Bengt Ohlsson idag ut Syster , och man kan bara konstatera att den nya romanen ger synnerligen övertygande belägg för riktigheten i den syn på hans verksamhet som jag inledningsvis gav uttryck åt. Berättelsen placerar syskonrelationer och familjeförhållanden i fokus, och Ohlsson gestaltar dem på ett mycket fantasieggande sätt genom att framställa de enskilda personernas uppfattning av tillvaron i form av det sammanhållande nät som bildas av deras inbördes beskrivningar av den gemensamma verkligheten.

Kusinskapet är den släktförbindelse som framför allt sätter författarens fantasi i rörelse, och han delar frikostigt med sig av sin fascination till läsaren. Berättelsens centralfigur, den begåvade lilla Marjorie, ställs inför överraskande krav på snabb känslomognad när hennes storasyster, tonåringen Miriam, en dag helt oförklarligt försvinner. Frågan är varför Miriam har ”ett livlöst ansikte med en hård och uttryckslös uppsyn” fast hon är frisk och stark och har bra betyg och spelar handboll i skollaget.

Medan polisen letar efter Miriam får Marjorie bo hos faster Ilse som berättar historier, både sanna och synnerligen påhittade, om såväl verkliga personer som fantasifigurer. På fasterns vuxna barn tänker Marjorie mycket, och det gör henne ledsen utan att hon riktigt förstår varför. Kanske beror det på att Ilse får det att låta som om barnen ”ständigt svirrar omkring henne som gnabbiga småfåglar” – och detta fastän de inte ringer till sin mamma en enda gång. Denna kontaktlöshet fyller Marjorie med en djup sorg över själva tillvarons villkor, och den enda tröst hon hittar är färggranna fantasier om att vara hemlig agent eller skeppsbruten eller en prinsessa på en ö som erövrats från vildarna. Men fantasierna har ingen bestående hållbarhet, de ligger ”som ömsade skinn bakom henne i sanden”, och de kulminerar på ett smärtsamt vis när de låter henne själv bli Miriam, familjens bortskämda favorit.

Vad som gör Bengt Ohlssons berättelse speciell är den vemodigt dröjande ordmusik han gestaltar den i: en stil mättad med bilder, som när pappa kommer in i rummet ”med fotsteg som var tunga och mjuka på samma gång, som tankfulla årtag genom huset”, eller när far och dotter går över gårdsplanen där gruset låter ”som om det tog stora tuggor av deras fötter”. När Marjorie går längs havsstranden fyller sådana bilder henne med en känsla av att vara på väg att bli galen, och ”vågorna var som blanka ansiktslösa varelser som kom simmande från andra sidan horisonten. /… / De kom med någonting, som en gåva till Ilse och Marjorie, och gåvan var det frasande ljudet, gåvan var en spann med havsvatten som de hällde ut”.

Den som fått förmågan att servera sådana prosastycken är en fullfjädrad yrkesman på det litterära verklighetsåterskapandets område, och dagens svenska romanläsare har bara att tacka och ta emot.