På omslaget till ”Hitler für alle” ser vi en katt med Hitlermustasch och ett tyskt järnkors om halsen, som ett smycke. Jag undrar om någon har målat djuret och hängt på medaljen, för att medvetet skapa en provocerande bild – eller om det jag ser är ett foto på en maskot, till exempel hos en nazistisk grupp någonstans, här eller utomlands.

Men omslaget är ingetdera, utan ett konstverk från 2009, en målning av Niels Bonde, i olja och akryl på duk, senast utställd i Ystad och Köpenhamn.

I bokens förord berättas att konstnären bland annat har inspirerats av en hemsida som helt fokuserar på katter som liknar Hitler (www.catsthatlooklikehitler.com).

Hitler är med överallt, från barnböcker till datorspel. Vi blir inte av med honom. Napoleon har vi till del förvandlat till en fransk bakelse. Führern däremot kommer för alltid att försvara en plats i människors medvetande. Det finns bedömare som menar att han till och med kommer oss närmare, med hjälp av filmer, pjäser, serietidningar, tv-program, tidningsartiklar, som denna, och böcker, som ”Hitler für alle”, en svensk antologi med 15 uppsatser, emellanåt intressant och stimulerande. Åtminstone för oss som dras till rubriker som ”Tredje Riket utan Förintelsen – referenser till nationalsocialismen på klätterväggar i Sverige och Österrike”, ”Kriget som underhållning – andra världskriget och nazismen i svenska deckare” och ”En jycke som gycklar – Rocky och den politiska korrekthetens hegemoni”.

Förintelsen är en särskild hylla i bokhandeln, en oslagbar historia, idealisk för både fin- och populärkultur, ett vapen, som bland annat används av israeliska politiker, en turistdestination, som populära Auschwitz och välbesökta Theresienstadt, en industri och en födkrok.

”Alla vi som sysslar med Förintelsen ’lever’ på nazisternas förbrytelser, bygger våra akademiska karriärer på att yttra något snillrikt, skriva artiklar och böcker; månadslönen säkerställer våra barns födelsedagspresenter liksom familjens semesterresor”, skriver Tanja Schult i volymens längsta och bästa bidrag, en diskussion om gatuartisten Dan Park.

Hon avslutar med att hävda att minnet av Förintelsen nu genomgår ett ”paradigmskifte”, i och med att ”historikerna har förlorat sitt monopol på området”.

Men paradigmskifte känns för stort, det är snarare så att historien om Förintelsen stadigt förtätas och utvecklas, gradvis, genom att nya huvudpersoner adderas, nu senast ”the bystanders” och de tyska offren, och genom att nya grupper tillåts berätta den.

En gång hade historikerna och vittnena ensamrätt, numera är det fritt fram för alla, inklusive Quentin Tarantino, vars film ”Inglourious basterds” en av bokens författare finner stötande och upprörande. Anne Hedén menar att Tarantino använder Förintelsen som ”en spelplan för mer eller mindre lekfullt självförverkligande” – och hon har alltså ett moraliskt perspektiv på vad man får göra och inte, om jag läser henne rätt. För att närma sig massmorden måste man ha ett seriöst syfte. Ha! Det var länge sedan.

”Hitler für alle” är en ojämn och spretig bok, med flera tankeväckande iakttagelser, men tyvärr också med störande brister i resonemang och analys; den väcker många viktiga frågor, fast för det mesta utan att dessa utvecklas eller fördjupas.