Jag läser ”Era svin” på ett sätt som jag annars inte rör mig genom dikt: snabbt och hetsigt, med ögon som jagar över sidorna. Jag har knappt läst Mattias Alkberg tidigare men lyssnat mycket på hans skivor. ”Anarkist” från 2011 är dock både skiva och 100 sidor bok och på sidan 14 inleder Alkberg texten ”Tips till nykomling”: ”Skriv inte dikter. En dikt måste vara en låt. Man måste skriva in musiken, hela musiken /…/”

Och det är just som sånger jag kommer på mig själv att läsa Alkbergs fjärde diktsamling, med ögon som letar efter pauser, trumslag, ylningar i vokaler, som inte tar egna pauser mellan texterna, eftersom hjärnan tror att någon annan ska bestämma när stycken ska avta, klinga ut.

I Alkbergs musik verkar sångtexten ständigt överordnad all annan komposition. Man ruckar på en gängse balans genom att låta frasering dominera över melodi och på så sätt låta någonting säreget kaotiskt uppstå.

I ”Era svin” råder däremot något som liknar ordning. Skiljetecken saknas, raderna är vänsterjusterade och inleds genomgående med stor bokstav. Den allra första dikten äger rum just vid ”Pennans spets mot pappret /Mellanrummet / Oändligheten dem emellan”. Som om man nyss påbörjat en planritning över ett jag, en världsuppfattning: skrivandet, avstånden och möjligheterna, ögonblicket precis där. Rörelsen i handen som skriver.

Men den till en början städade strukturen ljuger, för genom texterna talar också en vettskrämd retoriker, som växlar friskt mellan att beskriva sina ideal och sin totala hopplöshet: ”Jag är snön och isen på havet / Och skräcken brusar som älven i blodet /…/ Det är ett samtal om det här och det tar aldrig slut / Det är dagarna och nätterna och en av dem ska vi dö”.

Jag tänker på Johan Jönson och hans förmåga att gång på gång vräka omkull det egna diktjaget i upptagenheten av tid, död, försöken att förhålla sig till dem båda. Liksom hos Jönson råder här en sorts terrorbalans mellan jaget och världen, språket; tendensen att envisas med att skriva in längtan efter kommunikation i rader som samtidigt vägrar att kommunicera på annat än sina egna premisser. Avsmaken för omvärlden som nästan alltid också innefattar det egna subjektet.

Det handlar om att inte tro på Gud, och stundtals inte tro på någonting alls. Att bära själväcklet som ett extra skinn och placera även smutsen i texten, på så vis ge den mening:

”Jag hatar att du tycker synd om mig / Eller om jag hatar att jag tror att du gör det / Du vill in här och läsa mina tankar / Det finns inget att läsa / Bara gammal porr / Och manualer”.

Att oavsett graden av hopplöshet förlita sig på diktens stora potential. På så vis skapa något vackert men framför allt: ytterst angeläget.

”Era svin” rör sig i en vardag och vill på så sätt också innefatta allt vad en sådan kan inrymma. Det vill säga en melodisk tankevärld så stor att den blir den absoluta motsatsen till socialrealism, för att den vill ta in så mycket: familjen, älven, politiken, gravarna, sprinklersystemet – skära rakt genom rymden, som en antenn:

”För varje dag / Du låg tunn och genomskinlig / Som en nyfödd fågel sista gången jag såg dig /Hjärtat blinkade svagt rött i ditt bröst och du märkte mig inte / Och du kvittrade lite men inte särskilt glatt och inte åt mig.”