Varje biolog med vida kunskaper om växter och djur betraktas vanligen som en levande frågelåda. Ständigt infinner sig människor med burkar innehållande mystiska kryp. Eller så skickar de bilder. Vetgirigheten tycks vara helt utan gräns.
På Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm blev anstormningen med åren så stor att man inrättade en särskild tjänst, kallad jourhavande biolog, för hantering av allmänhetens undringar. Mannen på denna post heter Lars-Åke Janzon, och han har nu skrivit boken ”Hur mycket blåst klarar en fluga?”
Med utgångspunkt från alla dessa tusentals frågor skriver han lättsamt om ditt och datt, en salig blandning av till synes meningslöst vetande av typen ålen Putte i Helsingborg, som blev 88 år gammal. Eller att världens vad man vet största ägg (2,5 kg) värptes av en struts i Borlänge.
Som alla kuriosakabinett kan blandningen dock försvaras, helt enkelt för att kunskap förnöjer, alldeles oavsett om den är användbar eller inte. Att en fladdermus kan sätta i sig 7000 myggor under en och samma natt, och liknande fakta, ger om inte annat en viss inblick i hur naturen fungerar när den fungerar.
Karaktären av rekordbok för småpojkar paras med en lika vanlig vinkel; vi kan kalla den lugnande ord till oroliga. Många frågor handlar ju om allt som sticks och bits och bränns, eller möjligen äter tulpaner. Naturen som fiende, alltså. Hur, undrar någon, anordnar man till exempel en getingfri trädgårdsfest?
Författaren har svar på det mesta och meddelar sålunda att man bör äta vegetarisk mat och dricka enbart isvatten, undvika deodoranter, blommiga klänningar, hawaiiskjortor samt häftiga rörelser. Se där, ett klockrent partytips inför midsommarhelgen.
Därmed är vi inne på den tämligen höga töntfaktor som utmärker många så kallade naturböcker, denna ej undantagen. Lars-Åke Janzon påpekar visserligen att just barn brukar ställa de bästa frågorna, och svaren blir väl därefter, men jag får ändå intrycket att ”Hur mycket blåst klarar en fluga?” inte är tänkt som en barnbok.
Jag menar inte att spörsmål av det här slaget bör behandlas med samma gravallvar som exempelvis tysk filosofi, vilket vore olyckligt, men frågan om hur mycket motvind en fluga egentligen tål kunde besvaras utan att bokens tilltal signalerar en förmodan att läsaren själv är en smula blåst.
