”Töckenfantomer”. Så lyder den första något oväntade kapitelrubriken i Lennart Nilssons nyutkomna bok om Stockholm – ett brett urval av hans fotografier från staden, tagna under det 40- och 50-tal då den moderna bildjournalistiken föddes. Fantomerna som det talas om visar sig härröra från en dikt av Bo Bergman:

”Våren 1948 var jag på jakt efter en stämningsfull Stockholmsdikt. Strax innan hade jag bildsatt Dan Andersson-dikten ’Helgdagskväll i timmerkojan’ med miljöer från hans kolarkoja i Dalarna. Jag ville göra ett liknande fotoreportage i Stockholm. Jag läste rätt mycket poesi på den tiden och fastnade för Bo Bergmans dikt ’Töckenfantomer’ som utspelas i Gamla stan.” Så berättar Lennart Nilsson själv om den tid som boken skildrar. Genom hans ord får man en ny och annorlunda bild av den fotograf som alltid varit saklighetens och den nästan ingenjörsmässiga exakthetens stora ­förespråkare.

Människans inre värld – den som breder ut sig innanför hudens skyddande skal – har varit det ­fotografiska område Lennart Nils­sons gjort sig känd för att kart­lägga med närmast vetenskaplig precision och kontroll. Att ge sig ut i stadens oförutsägbara myller är ett fotografiskt ­arbete av helt annat slag.

Ändå tycker man sig i bägge fallen kunna spåra några av de viktigaste egenskaper som förmodligen är nödvändiga för att uppnå ett lyckat resultat vad gäller avbildningen av människans inre såväl som hennes yttre miljö. Främst en aldrig vikande nyfikenhet, en kunskapstörst som liknar barnets och inte är styrd av vuxenhetens hierarkier och värderingar. Ska man utrycka det drastiskt så är tarmluddets unika konstruktion lika intressant som att tjänstemännen på Riksbanken hade pistoler i sina skrivbords­lådor och regelbundet tränade pis­tolskytte för att kunna försvara bankens tillgångar.

Steget från trendig paparazzofotograf som fångar tidens kändisar på gatan, till klassisk dokumentärfotograf som följer Frälsningsarméns slumsystrar på besök hos misshandlade kvinnor, överbrygger Lennart Nilsson med förbluffande lätthet. En jordnära vardagsskildring av en kvinna som hänger tvätt på Mariaberget med lekande barn runt benen förefaller lika självklar som grandiosa festbilder från Berns där champagnen sprutar över Karl-Gerhard och hans sällskap.

Porträttstudien av en man som ligger på ett operationsbord på Södersjukhuset för att lobotomeras (en under denna tid i vårt land vanlig operationsmetod för att bota psykiska problem) påminner och förebådar i sin grymma skönhet Andres Serranos långt senare tillkomna bilder från bårhusen. Det är som om Lennart Nilsson har en närmast obegriplig förmåga att inte bara röra sig fritt över olika fotografiska genrer, utan också likt kameleonten anpassa sig till och intressera sig för de mest skiftande miljöer och människor. Med vetgirigheten som ledstjärna rör han sig runt i efterkrigstidens Stockholm, alltid med Rolliflexen eller Leican i fickan, ofta på uppdrag av tidningen Se och andra bildtidningar som just då påbörjade sin storhetstid.

Den framtidsoptimism som präglade Stockholm under dessa år är också utmärkande för Lennart Nilsson sätt att se på världen. I de kortfattade, men mycket talande, utsagor som han gör i den nya boken, märker man tydligt den optimistiska målmedvetenhet med vilken han går till verket i sitt fotografiska arbete. Han talar om sin fascination inför den tekniska utvecklingen och att han aldrig är det minsta nervös vid själva fotograferingsögonblicket: ”Det är jag aldrig när det gäller. Man måste bara vara noggrann i sina föreberedelser – och ha tålamod, tålamod och åter tålamod”.

Här låter det som om fotograferingsakten var strängt kontrollerad och noga övervägd för att infria fotografens alla föresatser. Men när det gäller vissa områden blir en mera subjektiv passion för ämnet desto synligare. Till exempel i bilderna av uteliggarna som fått övernatta framför altarringen i Stefanskyrkan, eller i porträt­tet av alkoholisten Åke som med krampaktigt knäppta händer knäböjer under prästens beskydd.

En bok av den här karaktären, med korta nedslag från en mängd olika områden blir med nödvändighet alltid en smula översiktlig. Man skulle gärna vilja gå mera på djupet vad gäller vissa reportage. (En möjlighet för den intresserade är att utifrån den här boken söka sig vidare till de äldre Lennart Nilssonutgåvor som kan finnas i biblioteksarkiven, till exempel boken ”Hallellulja, en bok om Frälsningsarmén” från 1963.)

Till den här typen av bilder, där man så lätt hittar referenser till sin egen livshistoria och gärna frågar sig var någonstans man själv befann sig när bilden gjordes, hade det också varit önskvärt med en faktisk upplysning om årtalen när bilderna togs. Trots den sakliga framtoningen som präglar boken, vilar det som alltid över den här sortens svunna stadsbilder en viss nostalgi. Det är märkligt att se sig omkring i dagens, på många sätt av kommersialismen och de tekniska landvinningarna helt förändrade, Stockholm, och inse att det faktiskt inte gått mer än några decennier sedan Lennart Nilsson gjorde dessa reportage.

Utställningen ”Någonstans i Stockholm” med Lennart Nilssons Stockholmsbilder visas 31/5–7/9 på Kulturhuset i Stockholm.