Hur mycket poesi hänger inte på tonen. Är tonen trovärdig, tror texten på sig själv, dras läsaren med. Rumänske Ioan Es Pop har en sådan osviklig ton. Ett urval av hans poesi, ”ieud utan utgång”, har nyss kommit på svenska, i tolkning och med efterord av den lika osviklige Dan Shafran.
Pop är född 1958 i provinsen Maramureş. Efter universitetsstudier arbetade han sex år som lärare i byn Ieud, även det i Maramureş och fick 1989 lov att flytta till Bukarest, förutsatt att han blev byggjobbare på det så kallade Folkets hus: Ceauşescus groteska palats. 1994 debuterade han med ”ieud utan utgång” och betraktas idag som en av de mest betydande poeterna efter kommunismen. Shafrans urval är plockat från tre samlingar, med tyngdpunkt på debuten.
Pop vecklar, i rader som med sina minuskler gärna vandrar långt ut i högermarginalen, fram ett slags rapporter från en värld som är mer eller mindre skruvad. Nej, skruvad är fel ord – omkastad kanske, till synes godtyckligt omkastad. I trädgården faller om natten gröna barn, inte äpplen. Om hösten är det fåglarna, inte löven, som gulnar och lossnar. Människor bor inte i lägenheter men i likkistor, och tycks finna sig i det – vad annat känner de till?
Dessa poetiska grepp är inte i första hand lekfulla – man upplever dem egentligen inte alls som grepp, utan som en trohet. I denna trohet ligger också Pops tonträff.
Mycket poesi som tillkommit i diktaturers skugga har, vilket är lätt att förstå, en sorts kodad eller allegorisk struktur. Att läsa är en outtalad men ganska tråkig maning att hitta ett facit.
Detta drag finns också hos Pop, men det allegoriska batteriet har på något vis lämnat sin innebörd och börjat alstra en alldeles egen och mer mångtydig mening. Dikten skapar verklighet snarare än att avbilda den, men får samtidigt verkligheten (utanför boken) att framträda ny och klartvättad.
Instängdhet är ett av Pops centrala motiv, uttryckt i såväl upprepningar som dikternas interna kraftspel. Här återkommer byn Ieud, betecknande både ett existentiellt och politiskt tillstånd och en påhittad, outgrundlig värld: ”du halkade in. på andra sidan skall du bara finna/ ditt fotavtryck från denna sida/ gränslös är ieud och utan utgång. // ingen geografi har ännu lyckats komma nära den./ ingen gloria har förebådat den./ ingen kometsvans åtföljer den.”
En annan dikt kan sägas variera instängdheten med ett suggestivt eko av själva läsandet av samma dikt:
vi bultar på dörrarna för att de ska öppna och
släppa ut oss, men de på andra sidan hör oss inte utan
också de bultar på dörrarna för att vi ska öppna och släppa ut
och när de öppnar är det oss själva vi törnar emot
Finns ingen väg ur denna krets? Nja, Pop kan ibland snitta upp motivet med ett slags häpenhet: ”men vad ljus himlen verkar härifrån helvetet/ även när nätterna är molniga.”. Oavsett om något ljus påtalas är det förstås dikterna själva som är utgången. In till oss själva, som vi inte kände.
