Titeln på denna amerikanska debutroman bör ha vållat både översättaren och förlaget en del huvudbry. Den är den sorts listiga lek med ord, namn och betydelser som blir alldeles omöjlig när den ska överföras till ett annat språk. I original syftar den nämligen såväl på en passus ur den hippokratiska eden (”stensnitt skall jag icke befatta mig med”) som på huvudpersonens efternamn, Stone.

Precis som Abraham Verghese är Marion Stone i Skära för sten kirurg till yrket. Som sådan har han haft anledning att fundera på läkekonsten i allmänhet och snitt i människokroppen i synnerhet, men också på vad man bör eller inte bör rota i här i livet. Dryga femtio år gammal har Marion hur som helst bestämt sig för att berätta sin egen historia, från sin och tvillingbroderns dramatiska födelse på ett missionssjukhus i Addis Abeba till tillvaron som invandrad läkare i slummens New York.

Hans berättelse rör sig över tre kontinenter och fem decennier och berättar om fäder och söner, öde och frihet, liv och död – och om glädjen och smärtan i den ädla konsten att läka andra människor.

Detta är en lång roman, vilket framför allt beror på att Verghese är en författare som stundtals verkar ha svårt att veta när det är dags att sluta karva och sy ihop. Skildringen av ovannämnda dramatiska födelse tillåts till exempel bre ut sig över de första tvåhundra sidorna. Just detta uppvägs dock i viss mån av att författaren samtidigt i en rad fängslande tillbaka- och sidoblickar hinner med att presentera dramats övriga personer, alla väl värda att lära känna. Modern, en indisk nunna och sjuksköterska som dör under den komplicerade förlossningen, fadern, en brittisk kirurg som av skäl som inte kommer att avslöjas förrän långt in i romanen omedelbart flyr fältet, de två läkare på sjukhuset som adopterar pojkarna, samt en rad andra personer som på ett eller annat sätt kommer att spela avgörande roller i Marions liv.

Allra viktigast är dock tvillingbrodern Shiva, som huvudpersonen står så nära att han inte sällan tänker på sig själv och brodern som en enda varelse, ShivaMarion. Åtminstone fram till det ödesdigra svek som ska driva in en kil mellan bröderna som inte ens den mest förfarne kirurg skulle kunna skära bort. Eller?

Abraham Verghese, ska det visa sig, räds varken det storvulna eller det tillrättalagda. Hans budskap om försoning och känslomässig läkning borde kunna värma även det mest cyniska hjärta, men när det gestaltas så svulstigt och utdraget som här blir det nog snäppet för mycket även för det mest blödiga. En sträng redaktör med vässad skalpell hade med några skickligt lagda snitt kunnat åstadkomma underverk för den här romanen. (Jag får be om ursäkt för alla kirurgiska metaforer, men man blir sådan av den här boken.)

Det hade heller inte skadat med lite korrigering av en del berättartekniska konstigheter, som när Marion ligger medvetslös i dagar men trots det lyckas skildra allt som händer in i minsta detalj, inklusive andra människors tankar.

”Skära för sten” är ändå i långa stycken en läsvärd, engagerande och rentav lärorik berättelse, skickligt översatt av Hans Berggren. Efter att ha läst den vet jag betydligt mer om läkarvetenskap och kirurgi än jag gjorde innan, liksom om Etiopiens bitvis tumultartade historia. Romanen sprudlar av berättarglädje och språklig spänst, den myllrar av detaljer och känsliga iakttagelser och svingar sig obesvärat från det mest jordbundna till det rent himmelska – och då talar jag om både Gud och de helgon som ständigt åberopas av romanens gestalter, även de mest vetenskapligt lagda.

Men främst kommer jag nog att minnas vad en av romanens kirurger framhåller som den viktigaste förstahjälpenbehandling en läkare kan ge en patient: tröstens ord. Och jag anar att det är just detta Abraham Verghese velat skänka sina läsare.