Det har konstaterats många gånger nu, även av mig, att all världens konspiratoriska Da Vinci-koder inte lämnar vare sig vissa författare eller bokförlag någon ro. Det tycks finnas ett märkligt behov av underliga anagram, dolda meddelanden, tempelriddare och knasiga sekter. Egentligen är dessa böcker mer eller mindre usla hopkok på Umberto Ecos ohyggligt tjatiga ”Foucaults pendel”, en bok som för mig blev rena vaccinet mot hela genren.
Och si, här kommer en till! Det är dansken Mikkel Birkegaard (född 1968) som debutprövar sina vingar med Skuggbiblioteket . Detta med bibliotek, boksamlare och hängivna läsare är förvisso inget nytt i litteraturen – Bradbury, Borges, Canetti – men antalet tycks ha ökat i antal på senare år, en smula märkligt med tanke på datorernas segertåg. Jag tänker på författare som Zafon och Schlink. Som legitimerad bokmal glädjer det mig, men detta är ett riktigt lågvattenmärke, och det är obegripligt att man valt att översätta romanen.
Här möter vi Luca Campelli som på ett mystiskt vis blir mördad i sitt antikvariat. Sonen, advokaten Jon (som inte träffat fadern på 20 år) ärver detta paradis för rara böcker, komplett med en originell medhjälpare och trotjänare samt ytterligare en anställd, den unga och sköna Katherina som bisarrt nog är så dyslektisk att hon alls inte kan läsa.
Efter begravningen introduceras Jon för ett givetvis hemligt och supermysko bibliofilsällskap av ”lettorer”, ett slags tankeläsare. Det går till så att man läser högt ur laddade böcker och kan då ta emot andra människors tankar och inre syner, eller påverka dem i olika riktningar. Det säger sig självt att detta kan utnyttjas som makt. Snart utsätts antikvariatet för ett bombattentat och hela konspirationscirkusen är igång. Vem ligger bakom? I vilkas intresse ligger detta och andra våldsdåd? Hur står det till med relationerna mellan olika lettorfraktioner etcetera.
Inte bara för att intrigen är hopplös, det är beklämmande illa skrivet och konstruerat. Tjatiga kataloger av varierade anföringsverb, oftast följda av ett ”med en grimas”, ”frågade Muhmammed tyst”, ”sa han desperat” och vidare. Man nickar och blickar och ler mest hela tiden, det refereras och upprepas och föreläses i det oändliga.
Förlaget låter oss i baksidestexten veta att här finns en djup och kärleksfull fascination inför läsandet och litteraturen som sådan. Själv kände jag snarare – nu slutar jag snart att läsa böcker.
