Från en högt belägen plats i vinternatten såg jag staden som en samling ljus. Vissa lyste klart, andra flämtade och slocknade, och nya tändes. I soligare länder har jag upplevt att skuggorna är civilisationen. Men det särskilt tankeväckande med vyn över stadens ljus var att de skiftade så i det kalla mörkret.
Idén om ett öppet samhälle skall inte förväxlas med fantasier om ett samhälle utan ordning. Så här skrev sociologen Niklas Luhmann i klassikern ”Förtroende”: ”En människa kan visserligen i många situationer välja om hon skall hysa förtroende eller inte. Men utan något som helst förtroende skulle hon inte kunna stiga upp ur sängen på morgonen. Hon skulle drabbas av obestämd ångest och förlamande skräck.”
Det kan tyckas som om förtroendet förvaltas bäst när vi befinner oss i de fasta roller där samhällets ordning visar sig mest direkt: i rollerna som styrande respektive styrda, eller som planläggare respektive objekt för planläggning. I själva verket är det i en tredje, mindre statisk roll förtroendet skapas och återskapas: i medborgarrollen.
Inom upply sningens tradition är medborgaren och offentligheten varandras förutsättningar: det finns ett ”torg” (eller en medieplattform) och det finns några som vistas på torget i egenskap av talare eller lyssnare eller bådadera. Denna medborgerliga offentlighet genomgår nu som alla vet en revolution, men allt fler röster hörs som söker en medelväg eller en avvägning mellan äldre och nyare offentlighetsformer.
En sådan röst är statsvetaren och reportern Timothy Garton Ash. Nyligen skrev han i El País intressant om utrikeskorrespondentens betydelse under 1900-talet och om denna journalistrolls framtid. Mot bakgrund av egna erfarenheter från Kosovo 1999 urskilde han i korrespondentrollen tre uppdrag: att bevittna, att tyda och att tolka fenomen. Man måste vara på plats, man måste kunna dechiffrera och kontextualisera fenomen, och man måste kunna tolka dem genom att sätta in dem i ett vidare historiskt sammanhang. Dessa tre uppdrag bör bevaras och utvecklas i dagens nya mediesituation, menade Ash.
Ur medborgarens pespektiv kan man tillägga att de tre uppdragens flätas samman i de berättelser där någon vittnar om ett fenomen genom att tyda och försöka tolka det. Sådant sker dagligen i analyserande artiklar, reportage, essäer och bloggar och ibland också i romaner och filmer. Vittnesmålet realiseras historiskt i sådana berättelser, men endast om berättelsen är undertecknad av en identifierbar individ eller grupp som tar ansvar för sin skildring.
Vi är alltid medborgare i formell mening, men inte ständigt aktiva medborgare, utan ofta fast i våra funktioner som styrande och styrda. Samhället bör se ut så att vi någon gång varje dag blir aktivt medborgerliga, i mötet med någon som försöker vittna, tyda och tolka, eller när vi själva prövar att göra det. Medborgaren som konkret uppmärksamhetsform föds, dör och återföds alltså som stadens ljus i vinternatten. Utan de nya medieformerna vore ljusen betydligt färre.
Men nya tekniker medför också nya möjligheter att ljuga. På information råder det ingen brist, däremot på kritisk uppmärksamhet, det vill säga på sådana långsamma eller tröga former av uppmärksamhet som hindrar att massmediala flockbeteenden blir härskande kultur. Tänkvärt nog främjas förtroendet i Luhmanns mening inte av trygg ansvarslöshet, utan av en viss misstänksamhet: genom att vi ofta frågar oss vem som berättar, om vad, för vem, i vilket syfte och med vilka medel.
