På Gittan Ugglas nattodagis smyger lodjuret Lo omkring. Långsamt, med skärpa i kropp och blick. Man får passa sig. När som helst kan han gå till anfall, sluka något av de andra djurbarnen.
Och pang! Han hoppar på lilla Edvin. Endast en liten tass sticker ut bredvid de båda huggtänderna. Men Gittan Uggla är framme. Det blir till att spotta ut. Genast. Så får man inte göra!
När barnen senare leker sina utomhuslekar får Lo inte vara med. Han har stämplats som en vilding och de andra ser varken hans skyddande instinkter eller hans stora värme. Deras förväntningar på honom gör också att de vill provocera honom att skrämmas och bitas när deras egen lek blir tråkig. Hans roll i gruppen är tydlig: bråkstaken.
Men både det vilda och det mjuka, varma, snälla kan rymmas i en individ. Gittan Uggla vet att Lo inte bara är en vildkatt, utan ett litet djur i behov av närhet och kärlek. Det vet hon för att hon själv är en konstrastrik figur som kan slå ut med vingarna och fånga en åkersork lika väl som hon kan föra sig i finare salonger och äta Lindströmbiff. Därmed kan hon avdramatisera det vilda och själv vara en förebild. Man måste inte placeras i ett fack, varje djur har många sidor. Och Lo blir senare både en räddare och den som kan skydda och vakta, en tröst för alla barn med vildkattens temperament.
”Lo Fridlyst” är en värdig efterföljare till Minna Lindeberg och Linda Bondestams prisbelönta uppfostringsdrama ”I en grop i Kalahari”. Även här handlar det om konflikter och sätt att lösa dem, och även här har det blivit en extraordinär bok med ett poetiskt språk och ett viktigt budskap.
Bondestam briljerar med detaljrika, färgglada, 70-talsinspirerade bilder, där storblommigt möter vällustigt överdrivna figurer med klara konturer, långspetsiga nosar och uttrycksfulla ögon. Hennes myllrande och livliga förskolemiljö har vitalitet, men nog kunde hon ha utelämnat den avslutande bilden på barngruppen i deras människoskepnader. Visst förstår man vad det handlar om ändå.
