Tro är per definition inte vetande, tro är med andra ord inget för de tvärsäkra. I boken Amerikanska fascister går Chris Hedges tillrätta med just människor som försöker blanda bort begreppen. Han kallar denna amerikanska rörelse för dominionism eller kristen höger, och de mest framträdande gestalterna inom rörelsen är en lång rad predikanter vars grepp om folks själar det vore farligt att underskatta. ”I deras retorik”, skriver Hedges, ”finns det bara ett sätt att vara kristen och bara ett sätt att vara amerikan.”

I en tid då den amerikanska tillverkningsindustrin sjunker ihop som en punkterad ballong och allt som egentligen återstår för de obemedlade är dåligt avlönade arbeten med ringa förmåner, när populärkulturen frodas och kabelkanalerna sprider tom förströelse, dyker de upp – dessa ulvar i fårakläder – och intar de förtvivlades sinnen, menar Hedges. Bakom de salvelsefulla predikanterna som varnar folk för omoral, aborter, gudlöshet, evolutionsläran, liberalism och homosexualitet förekommer viss teoribildning där det hävdas att ”kristna är Guds nya utvalda folk och har kallats att utföra vad Adam och Eva misslyckades med: skapa en gudlig, kristen stat”.

På ett övertygande sätt visar Hedges att kristendomen sådan den kablas ut genom de medier dominionisterna behärskar inte har mycket med den enligt hans åsikt verkliga kristendomen att göra. Det finns partier i den här boken där Hedges faktiskt låter exakt som de svavelosande predikanter han vänder sig emot, något som jag i förstone finner lite märkligt, men så småningom accepterar. Och det beror på att han pekar på hur verkningslösa liberalernas fromma förhoppningar om demokrati och dialog är mot dessa förment kristna vettvillingar. Ont ska kanske med ont fördrivas.

Chris Hedges utgjutelser om de amerikanska fascisterna – deras förmåga att nästla sig in i politiken och i desperata människors hjärtan – sätter kongenialt nog läsarens sinnen i brand. Fröet till all fascism är talet om utvaldhet. Den kristna högerns predikanter manar folk att lämna sitt tionde till den enda sanna kyrkan för att tillhöra de utvaldas skara när Kristus återkommer på den yttersta dagen. Med simpla bondfångeriknep berikar de sig på människor som varken har bildning eller medel. För den som inte betalar återstår förstås den apokalyptiska orgie i blod och söndertrasade lemmar som väntar när Kristus med sina hämndänglar återvänder för att förgöra de otrogna.

Mot slutet av boken hyllar Hedges en etikprofessor han hade en gång. Denne Adams befann sig i Tyskland i mitten av 30-talet och upptäckte en kristen kyrka som bitvis lierade sig med nazisterna. Han kunde senare upptäcka att det finns paralleller mellan sådana kristna medlöpare i Tyskland och högerkristna i USA, och han var rädd för att amerikanska fascister ”i händelse av långvarig social instabilitet, katastrof eller nationell kris /.../ i kristen förklädnad skulle sprida sig och förstöra det öppna samhället”.

Avslutningsvis sansar sig Chris Hedges något, det är klart att den kristna högern inte är nazister, men han pekar ändå på en lång rad oroande tecken på vart den dominionska, högerkristna, rörelsen vill vrida USA. Och det finns vissa likheter mellan nazismen och den kristna högerideologin, inte minst synen på de homosexuella. Några av grundtankarna hos rörelsen är riktigt anslående: abort ska kriminaliseras; homosexualitet förbjudas (homosexuella bör omprogrammeras till ”normalitet”); Bibeln ska tolkas bokstavligt; tvångsåtgärder mot icke troende bör införas; kreationismens syn på skapelsen (intelligent design) förordas; den sekulära humanisten är numera huvudfienden (förr var det kommunisterna); kvinnan ska stå vid spisen och föda barn.

Det är skrämmande att USA, som på alla plan tycks befinna sig i kris, skulle kunna bli just en sådan kristet fascistisk stat som Chris Hedges varnar för, om denna ”utveckling” inte hejdas.