Det är livsfarligt att leva. Detta obestridliga faktum har flertalet välfärdsstater, inte minst länder som Sverige och Tyskland, på senare decennier förhållit sig till med tilltagande förbudsiver, galopperande trygghetsnarkomani och allmän storebrorsmentalitet. De här fenomenen är uppenbarligen tillräckligt alarmerande tecken i tiden för att vissa principiellt viktiga frågor måste ställas. Var går gränsen mellan friskvård och hälsofascism? Mellan den enskildes rätt att ”missköta” sig och myndigheternas skyldighet att ingripa? Spörsmål av det här slaget är hur som helst som gjorda för den tyska författaren och juristen Juli Zeh, som har för vana att sätta fingret på samtidens brännande frågor och inordna dem i intellektuellt och litterärt högoktaniga gestaltningar.
Om hur en statsapparat undan för undan förvandlats till en hälsodiktatur som för ”det allmännas bästa” avskaffat individens lagstadgade integritetsskydd och som effektiviserat kontrollmekanismerna för att övervaka medborgarnas idrottsliga prestationsprofiler, sömn och näringsintag handlar Zehs senaste roman, den livligt debatterade ”Corpus Delicti”, hennes fjärde bok i svensk översättning.
Den unga kvinnan Mia Holl blir under romanens gång motvilligt en symbolfigur för kampen mot den statligt reglerade plikten att sköta sin hälsa. Efter att ha blivit övertygad om att hennes bror, som nyligen tagit livet av sig i häktet efter att ha anklagats för mord och våldtäkt, fallit offer för ett skändligt justitiemord på grund av sin autonoma och individualistiska livsföring, tvingas hon inför domstol att försvara såväl brodern som sin egen ”försummelse av anmälningsplikterna”. Hon är en rakryggad och intellektuellt knivskarp personlighet, vars öde associerar till både Ulrike Meinhof, Josef K och den tragiska operahjältinnan Tosca.
Romanen utvecklar sig så till ett slags hjärnornas och viljornas kamp mellan Mia och det statsdirigerade hälsodirektivet METODENS chefsideolog, den sluge och otäcke Kramer, ett prosans svar på den demoniske polischefen Scarpia. Mot detta statliga och allt överskuggande folkhälsoprogram, som garanterar individen ett sunt och lyckligt liv, fritt från smärta och lidande, står Mias och hennes brors drömmar om ett fritt liv där cigarettrökning inte är kriminellt, där man får dricka vin ur smutsiga glas och springa barfota över byggplatser utan att behöva ta hänsyn till paragraferna i Desinfektionsförordningen.
Zehs negativa framtidsvision är emellertid svår att ta riktigt på allvar, i synnerhet som hon i tid och otid anser sig behöva spränga in programmatiskt övertydliga anmärkningar om hälsodiktaturens juridiska maktmissbruk. Meningar som ”Hudcancerrisken till trots lät hon solen skina henne i ansiktet” eller ”Rosentreter biter på naglarna, något som på grund av den septiska faran är förbjudet”, väcker snarare löje än obehag. Zeh är verkligen en utmärkt tänkare och en gudabenådad stilist, men denna dystopiska fantasi når som litterär skapelse inte riktigt upp till den nivå som den intellektuella debatten kring boken ger sken av.
Men även om själva förutsättningarna för berättelsen är väl långsökta, och Zehs poserande prosa stundtals irriterar, blir ”Corpus Delicti” heller aldrig riktigt ointressant. Emellanåt blixtrar hennes lika drastiska som eleganta bildspråk och retoriska tankefigurer till med den oemotståndliga kraft som hon tidigare skämt bort sina läsare med, och det dialektiska förhållandet mellan maktmänniskan Kramer, med sina kafkaeska förhörsmetoder, och Mias frihetslängtan är stundtals riktigt spännande läsning.
Men den hade blivit än mer spännande om Zeh undvikit de märkligt uddlösa inslagen i satiren, de salvelsefulla utgjutelserna och den indignerade undertonen.
Så slarvar hon bort en potentiellt angelägen historia om ett samhällsfenomen som Mia Holl, i ett av romanens få klara ögonblick, bland annat hudflänger med följande aktuella ord: ”Jag ger upp mitt förtroende för en politik som enbart stödjer sin popularitet på löften om ett riskfritt liv.”
