Det är inte vanligt med litterära debutanter i pensionsåldern. Detta är egentligen underligt och beror nog mer på bokförlagens förkärlek att satsa på yngre författare än på att det inte finns så många som börjar skriva på äldre dar. Trots allt förekommer äldre debutanter. En av dem var Kerstin Hillström, vars första diktsamling ”Dagarna” utkom i höstas på det lilla ambitiösa förlaget Black Island Books i Luleå.
Förlaget, som har en rikt varierad utgivning, har denna gång hittat en författare på hemmaplan. Hillström, som avled i oktober, var bosatt i Luleå, och från denna stad hämtade hon många av sina lyriska motiv. Diktsamlingen är komponerad som en årstidssvit och löper från höst till sommar.
De flesta av dikterna är daterade. En sydsvensk läsare blir påmind om att Sverige är ett långt land, då Hillströms första höstdikt, om ”isgrön” himmel och om blommor som ”kryper in i förmultningen”, är daterad den 18 augusti. Och lika exotiskt är det att läsa en vårdikt daterad den 3 juni, då ”snöfläckar ligger kvar i skogen och vid strandkanten”.
Hillströms poesi är utåtriktad. Den ger plats för människor som passerar revy i en stad, som av allt att döma är just Luleå. Sin solidaritet tycks poeten ha hos utslagna och arbetslösa eller hos människor som helt enkelt har förlorat livsenergin. I en av de starkaste dikterna rör hon sig en sen kväll i stadens ”arbetarkvarter” och ser hur månen lyser ”in i standardlägenheterna / genom kvadratiska sovrumsfönster / på de som tillfälligt slumrat från bristande ambitioner / dålig ekonomi och en frätande känsla av tillkortakommanden”.
Årstidsdikterna är ofta urbana, även när det naturlyriska dominerar i dem. Det är ett ganska ovanligt grepp. Älven är ofta närvarande, så till den grad att läsaren riskerar att missförstå Hillström när hon en gång skriver ”älvlikt”. Man tror spontant att det är fråga om älven, men i detta fall är det nog i stället älvorna hon tänker på: ”havsvattnet släpper ifrån sig en tunn ånga / som älvlikt flyter in mellan husen”.
”Dagarna” är en varm och kommunikativ poesibok, men formellt sett kan man störas av att Kerstin Hillström inte riktigt behärskat tekniken att skriva lyrik utan skiljetecken. Det händer att överklivningarna mellan verserna halkar ut ur det grundläggande mönstret, som är grammatiskt styrt, alltså på allra enklaste sätt. Då kan det bli svårt att följa med i meningarna, som på tre ställen i boken rentav blir riktigt konstiga. Dessutom blir rytmen i dikterna enormt lidande av att Hillström vanligen låter syntaxen bestämma radsluten, aldrig rytmen.
Att strunta i skiljetecken kan ytligt sett te sig luftigt och liksom lyriskt dansant. Många poeter gör det nuförtiden. Det ställer emellertid stora krav på formell behärskning, paradoxalt nog, och leder alltför ofta till en från eufonisk synpunkt alldeles konstlös poesi. Kerstin Hillströms diktsamling skulle ha vunnit mycket på en formell estetisk bearbetning.
