Skall man täcka in världens gång från Big Bang till Barack Obama i en bok kan den inte bli annat än en påfallande fet. Knappt tusen sidor låter å andra sidan kanske lite klent tilltaget med tanke på stoffet, men det är inte riktigt så illa som man kan förledas att tro. Under åtskilliga miljarder år efter den stora smällen hände det tydligen inget minnesvärt, att döma av ”1001 dagar som förändrade världen”, en volym som ger sig i kast med det omöjliga i totalt förakt för riskerna. Trångt om utrymmet blir det ändå, det går inte att förneka, och inte är allt som har tagits med av är lika stor vikt.
Begrunda bara upptakten och avslutningen. Med respekt för den sittande amerikanske presidentens mediala och politiska talanger, en begivenhet helt i nivå med universums födelse var det trots allt inte när han svors in i ämbetet. Det är svårt att avgöra vilka urvalskriterier som har väglett utgivaren, den brittiske historikern Peter Furtado, och hans medhjälpare under arbetets gång, men blandningen av stort och mindre stort är oundviklig i ett verk som detta. Till det större får man väl räkna att dinosaurierna lämnade det jordiska och när de försvunnit dröjde det bara 65 miljoner år eller så innan historien rullade i gång på allvar.
Som tredje tilldragelse dyker ett alternativ till den vetenskapliga skapelseberättelsen upp. En ännu tjockare bok än den som Furtado har ställt samman påstår att världen tillverkades på sex dagar. Ett enmansjobb som krävde vila efter fullbordat verk. Att klara av att skildra detta på en spalt är inte heller det någon dålig insats. Det där med dagar som förändrade världen, det har man inte hållit strikt på. Särskilt i början är det problematiskt att slå fast datum och mycket av det som redovisas krävde lite längre tid för att få till stånd. Cheopspyramiden, som kvalar in på fjärde plats i kronologin, pusslades inte samman över dagen. Det är svårt att föreställa sig att det ens räckte med det år, 2575 f Kr, som anges.
Enskilda människor utmärker sig och det finns spännande platser att göra blixtvisit på. Riken grundas och dukar under. Härskare stiger till makten och går i graven. Tråkigt behöver man inte ha och det är inget som hindrar att man, om vägen känns lång, stoppar in tummen på måfå och hamnar i Savonarolas Florens eller får vara med om freden i Utrecht. Det är till och med högst rekommendabelt att bläddra fritt. En historiebok är det förvisso som Furtado et consortes åstadkommit, men ingen lärobok. En incident per sida, ibland två, gör allt lättsmält och omväxlande. Den som vill veta mera får klara sig vidare på egen hand, några lästips bjudes icke.
Att Dagobert dör och Kalifen Utman mördas på samma sida säger något om hur det kan gå till i en framställning som denna. Från det ena till det andra. Påfallande många av klotets riken och regioner ingår i det historiska läggspelet. Redaktören verkar ha bemödat sig om att undgå anklagelser för eurocentrism och såväl Heianperiodens begynnelse som södra Songdynastins grundande finns med, men fattas bara annat. Ja, det gör det självfallet, men var och en har sina topplistor och ett nöje med denna tusendagarskrönika är att man påminns om vilken skattkammare det förflutna är.
Poeten Byron ville onekligen förändra världen, men riktigt så blev det inte. Hans död finner man ändå bland detta historiska lösgodis. Till Grekland hade han kommit för att delta i frihetskriget mot turkarna, den gamla europeiska favoritfienden, men det blev sotdöden i sjuksängen istället för ett ärofullt slut på slagfältet för romantikens store hjälte. En hel del andra kulturpersonligheter avlider också, däremot har deras verk inte intresserat bokens redaktör i lika hög grad. Utgivningen av John Miltons ”Paradise Lost ”noteras, men Murasakis berättelser om Genji, ett av världslitteraturens främsta prosaverk, är det inte lönt att leta efter.
Urval är urval och det finns otaliga möjligheter att göra dem på. Det behöver kanske inte understrykas att det vad gäller världshistorien inte går att fastställa ett som är vida överlägset alla andra, en oomtvistad kanon. Likväl kan det vara idé att försöka blottlägga den underliggande historiesynen. Den visar sig vara påfallande traditionell. Det som ligger nära i tiden är viktigare än det som är mera avlägset och geografiskt ser det ut på liknande sätt. Närhetsprincipen gäller. Glenn Millers död hör, tro det eller ej, till de tusen mest betydelsefulla händelserna efter Big Bang.
Kronologin är den givna tråd som läsaren har att hålla sig till, men det finns dessutom en förteckning där allt är sorterat efter land. Av den framgår att USA har varit viktigast för världshistoriens förlopp. Även om några markeringar ligger före självständigheten är det inte illa för en stat som bara har existerat i ett par hundra år. Att Storbritannien intar andraplatsen är vad man kan vänta, det rör sig ju om en engelsk produkt. Frankrike får faktiskt dela denna placering så det finns gränser för den anglosaxiska självöverskattningen. Att Korea, ett av Ostasiens äldsta kulturländer hamnar på samma nivå som Belgien, fyra omnämnanden vardera, säger något om hur Furtado och hans medarbetare lyckats i det globala perspektivet. Ambitionen saknas inte, men kvantitativt är snedfördelningen påfallande.
I den geografiska listan kan man dessvärre hitta fel i dateringarna och det finns även misstag i artiklarnas tidsangivelser. I ett verk av det här slaget förtar det en del av lusten, vilket det allt annat än läsvänliga typsnittet onekligen också gör.
Antagligen har det redan framgått att detta inte är någon bok för hard core-elitister. Bara själva grundkonceptet är avskräckande och texterna är till och med kortare än en normal nyhetsartikel. Innehållet blir därefter så ingen behöver riskera att få sitt bildningsbagage nertyngt med mängder av nyförvärvade kunskaper. Detta är en historiebok som vänder sig till den nya tidens människa, homo zapiens, och det kan definitivt vara svårt att slita sig från bläddrandet.
Snygga bilder, förresten. Koppla av med dem om en halv sida ord känns för tungt ibland.
