Galago, ”Sveriges enda radikala serietidning” som de själva kallar sig, har utkommit med sitt hundrade nummer, och firar jubileet ordentligt. Galago nummer 100 innehåller bidrag från ett trettiotal av Sveriges mest intressanta serieskapare, och i mångfalden av uttryck uppstår intressanta kreativa krockar. Här finns allt från det utstuderat naiva till rena konstverk, som Åsa Grennvalls broderier, John Anderssons äventyrspastischer, Knut Larssons Forest Boy och Emelie Östergrens gåtfulla, vackra bidrag.
I numret samsas den yngre generationen med legender som Joakim Pirinen. I ”This is my life” sällar han sig till de författare som leker med självbiografin, målar upp ett antal variationer på ett liv i stilar som socialrealism, brucewillisblockbuster och Buñuelsurrealism.
Julia Thorells serie om en kvinna som dras in i en relation med en kriminell man gör det mesta av samspelet mellan bild och text, skapar en mångtydig historia utifrån ett minimum av komponenter. Joanna Hellgren skisserar ett laddat människoporträtt där varje blyertsgrå ruta är fylld med känslomässig intensitet.
Drabbande är också Pelle Forsheds ”De anhöriga”, som skildrar ett vårdbiträdes arbete inom hemtjänsten. Att den tragikomiska vardagsskildringen är genomförd i en stil som man främst associerar med de glättiga observationerna kring innerstans hipstergrupperingar i Forsheds Stockholmsnatt i SvD gör serien än starkare.
Andra kombinerar träffsäkra bilder med träffsäker humor, som Sara Hansson med sina två pregnanta rutor. Eller Nanna Johanssons stripp ”Kritik”, om kritikern som inte kan hålla analysen inom yrket utan låter den sippra ut i vardagen. Som inte kan gå på ett födelsedagskalas utan att kommentera fantasilösheten i låtvalet när vännerna sjunger ”Ja må hon leva”. Det är smärtsam läsning för alla recensenter och hobbyironiker.
Mest skratt frammanar Eric Ericsons brevväxling med diverse myndigheter om Tors torn, den omdebatterade byggnad som ska uppföras i Norra stationsområdet i Stockholm. Vad gäller humor så överträffar verkligheten dikten, något även Sara Granér tar vara på i ett verk som är konstruerat av diverse riktiga instruktionstexter: ”För att du ska kunna få sjukersättning måste din arbetsförmåga vara stadigvarande nedsatt, det vill säga för all överskådlig framtid. Kontrollera att innehållet stämmer både när du lånar och när du lämnar tillbaka, tack.”
Det här är inte bara tidskriften Galagos jubileumshöst, utan också debuthöst för serieantologin ”Världens ende”. Redaktion är seriekollektivet Världens ende, där bland annat Björn Ahlén och Hanna Petersson ingår. Kollektivet har också bjudit in en del likasinnade, både serieskapare och skribenter. Salka Sandén diskuterar i en essä Göteborgshändelserna, och varför de saknas i hennes bok om aktivism, ”Deltagänget”. Kajsa Ekis Ekman bidrar med en dystopisk novell som man inte bör missa.
Dystopisk är också Johannes Nilssons och Sandro Müntzings kusliga serie ”2012”. I ”Världens ende” möts litteraturvärld och serievärld, och serieskaparen och författaren Henrik Bromanders novell ”Kapningen” är en av numrets höjdpunkter, en Pär Thörnskt fotnotsstinn historia som utspelar sig på fiskrestaurangen Finns i sjön. Apropå Pär Thörn så finns han också representerad i numret, med klippdikten ”Sanningen”.
Kollektivet skriver i sin introduktionstext att de bjudit in ”personer som på ett eller annat sätt gör motstånd, gör annorlunda, gör rätt”. ”Världens ende” utmanar alltså Galago i kampen om de radikala serieläsarnas hjärtan, men för läsarens del innebär det bara att det kommer att finnas fler svenska kvalitetsserier att upptäcka. Ett jubileum och en debut som lovar gott inför framtiden.
