Pieter ten Hoopen har tagit många av bilderna i boken.
Foto: pieter ten hoopen
Vansinne kan mätas i graden av entusiasm inför galna projekt. När konstnären Pål Hollender skulle fara till Afghanistan för att göra en film var Olle Ljungströms reaktion: ”Vilken ball grej!” Han frågade om han fick komma med, vilket han fick. Sannerligen är vi inne på avdelningen för konstiga män som gör konstiga saker tillsammans och tyvärr var inte Ljungströms iver inför Afghanistan vansinne utan dödslängtan. ”Det här skulle kunna bli min död. Excellent! Så tänkte jag”, säger Ljungström.
En dekadent och spektakulär död, en mer våldsam plan än den Sebastian Flyte tycktes ha i ”En förlorad värld” om att supa ihjäl sig i Marocko. En passande död för en aristokrat.
Det är nog så han ska kategoriseras och på det viset ser Ljungström sig själv. I en av bokens kortare texter, ”Om klass”, förklarar han: ”Jag tycker att aristokrat snarare är ett karaktärsdrag än något man föds till.” Ja, de mest utmärkande representanterna för pöbeln torde väl vara stekarkids kring Stureplan. Snille och smak återfinns inte där och det är enligt Ljungström vad som definierar den typen av ädling han kallar sig själv en hyfsad representant för. En grundförutsättning är förstås en genuin, egensinnig begåvning.
Den sortens begåvning tar sig friheter, särskilt under ungdomsåren, den genomskådar och driver med allt. En av livets besynnerliga paradoxer är att hög status tillkommer dem som inte bryr sig särskilt mycket och Ljungström är hänsynslös både mot sig själv och mot omgivningen. Reeperbahn, det legendariska band han sjöng i 1977–1988, gestaltade ett annat band, Nürnberg 47, i kultfilmen ”G”.
Pekoral kallar Ljungström filmen, och så var det, ”G” var banal och folklig – motsatsen till Reeperbahn – men råkade liksom fånga tiden på ett rätt genialt vis. Under inspelningen drev bandmedlemmarna skamlöst med regissören Staffan Hildebrand genom att föreslå scener: ”Vi skulle stå inoljade i vaselin och vinka förföriskt… vi skulle vara nakna och våra långa manslemmar skulle slänga över sädesfälten”, berättar Ljungström.
Hildebrand tyckte idéerna var bra (!), en producent förbjöd dem att hålla på så, varpå bandet svarade att de var ledsna men att de faktiskt måste hålla på så.
Jag var för ung för Reeperbahn under bandets storhetstid men blev varse efterverkningarna; rock-pop-synth-scenen som formades i deras kölvatten, bland annat genom ett lokalt band som hade dem som förebild. Sångaren var en Ljungström-lookalike med militärkläder och de spelade i matsalen på högstadiediscot på Spångholmsskolan i den lilla by utanför Malmö där jag bodde. (Som jag minns fanns piskor och rökmaskin på scen – är det möjligt?) Också kopian av Reeperbahn var berusande, en viskning från framtiden om att ett annat liv var möjligt, ett magiskt glitter i en matsal som råkade vara universums minst glamorösa punkt.
Journalisten Jan Gradvall uttrycker det så här: ”De tilltalade oss som drömde om något annat, ett mer spännande liv.” Gradvall intervjuas i boken och gud vilken fin förståelse han har för förhållandet mellan människa, musik och kontext.
Boken ”Olle Ljungström. Jag är både listig och stark” är alltså en biografisk coffee table-bok. Inser ni diskrepansen mellan form och innehåll? Världar kolliderar! Boken är snygg som slika böcker ska vara, här finns texter baserade på intervjuer och bitar skrivna av hans vänner, bilder av Ljungströms konst och fotografier från hans liv. ”Erotiskt kapital” tänker jag när jag ser den unge mannen, en pretty-boy med prerafaelitiska kvaliteter, men det är en tung missbrukares liv som skildras, en själ tidvis svart som kol och det döljs inte.
Vilket är tur, för krocken mellan misär och soffbordsbok är att föredra framför det hymlande som ibland finns kring artisters missbruk. Texten är varsamt skriven men ärlig, underhållande men ändå inte ytlig.
Förtjänsten är såklart författarens, journalisten Elin Fredrikson, men otack är hennes lön. ”Hon är inte författare utan skribent”, säger bokens producenter på Nygren & Nygren när Aftonbladets Åsa Linderborg frågar varför det ser ut som att Olle Ljungström skrivit boken, medan Fredrikson knappt nämns. Både producenternas och förlagets hantering av frågan är bedräglig, och sorglig.
”De 9 bästa låtarna i världen som någonsin har gjorts”, är den aristokratisk-ironiska titeln på den dvd med nyinspelningar av flera av Ljungströms och Reeperbahns mest välkända låtar som följer med boken. Jag är nog inte ensam om att anse honom – från och med solokarriären – vara lik artister som Neil Young och Emmylou Harris i det vemodiga, i fraseringen, sättet att använda röstens brister. När han är som bäst nuddar han vid mysterier och allmänmänsklig förtvivlan.
Ljungström överlevde Afghanistan och nu har han som jag förstår det slutat försöka döda sig själv. Det är dumt att födas i Sverige om du har star quality och planerar för missbruk. Ljungström gjorde det. ”Jag visste jag skulle ta droger, det ingick i min plan.”
I USA skulle det bli personliga assistenter, påkostad rehab och byte av blod. I Sverige blir det misär, skulder hos kronofogden och att visas upp på minneskonserter. Om du inte som Ljungström har turen att flytta ut på landet och hitta kärleken som inte ens var född när du avgiftades för heroinberoende första gången vid 27 års ålder.
”Om familjen” är en text om bland annat hans far där man kan skönja en ilska. På ett annat ställe berörs hastigt känslan av utanförskap, det finns något sårat som boken aldrig går in i.
I ”En Apa som liknar dig” sjunger han ”Det är du som väljer, så var noga med ditt val”. Och jag undrar varför Ljungström valt att leva sitt liv som en målsökande robot med sikte på allt destruktivt. Svaret på det kommer kanske i en biografi som inte också är en coffee table-bok.
