Liza Marklunds nya roman ”Postcard Killers” är enligt förlaget ett ”unikt romanprojekt”, ett samarbete med den formidabelt framgångsrike, men till svenska blott sporadiskt översatte, amerikanske deckarförfattaren James Patterson. Omslagstextens presentation av Patterson nöjer sig givetvis inte med svävande etiketter som ”framgångsrik”, utan förtydligar för den förmodat vetgirige läsaren att han sålt 180 miljoner böcker och haft 47 av sina böcker på New York Times bestsellerlista, varav 35 på förstaplatsen.

För dem som inte redan visste det inskärps att Marklund är en av Europas bäst säljande författare och översatt till 30 språk. Summa summarum: här står vi inför ett obestridligt värdefullt specimen av den vara som råkar gå under benämningen litteratur.

En sådan marknadsföring erbjuder ett nästan alltför tacksamt och övertydligt exempel på den dubbla och paradoxala diskursen om begreppet värde. Litteratur med konstnärliga anspråk skyltar helt enkelt inte alltför uppenbart med sitt ekonomiska värde. Det är det estetiska värdet som räknas. En sanning med modifikation och mängder av undantag, naturligtvis – men fortfarande gångbar som ett slags trubbig tumregel. Som belägg för ”Postcard Killers” påstådda unicitet anförs enbart ekonomiska argument, inga estetiska. Läsare med rädsla för att komma i kontakt med något som skulle kunna kallas finlitteratur kan alltså slappna av.

Om detta otvetydiga tidens tecken kan man ha olika åsikter. Men som kritiker åligger det en trots allt fortfarande att uttala sig om bokens estetiska kvalitet. Vilket är snabbt gjort: den är inget vidare. Vad som serveras är en seriemördarhistoria utan vare sig finess eller spänning. Ett ungt och vackert amerikanskt par åker omkring i Europa och mördar andra unga och vackra par. Enda ledtrådarna är de vykort som mördarna skickar till olika tidningsredaktioner.

En hämndlysten snut från New York, vars egen dotter är ett av offren, slår följe med en kvinnlig svensk journalist, fallet löses – och tycke uppstår mellan de omaka spårhundarna.

Det enda av intresse i denna roman är den sanslösa förklaringen av mördarnas motiv. Det visar sig att de betraktar sina dåd som konstnärliga installationer. Ett ”osökt” tillfälle ges därmed att trycka in några billiga och djupt populistiska kängor mot vissa i svenska medier uppmärksammade projekt av studenter från Konstfack. Om gränserna mellan konst och verklighet heter det nämligen att ”det är inte helt ovanligt att konststudenter blandar ihop dem”.

Vänta nu. Var det inte just det en viss mycket känd svensk deckarförfattare häromåret anklagades för att ha tämligen allvarliga problem med? Man kan i denna roman hur som helst ana konstruktionen av någonting inte enbart angenämt: en önskedröm om mötet mellan folkets författare och verklighetens folk.