I ett drygt halvsekel har de allra flesta människor i Sverige köpt huvuddelen av sina livsmedel i butik och livsmedelsindustrin har tagit över stora delar av matlagningen som tidigare utfördes i hemmen. Vad som händer med grödorna på fälten och korna vi ser beta på ängarna genom bilfönstren innan de hamnar i våra livsmedelsbutiker är det få som egentligen vet något om. Avståndet mellan produktion och konsumtion har ökat och kontakten med matens ursprung minskat.
Livsmedelsindustrin, som ursprungligen sågs som en lösning på många problem, har med tiden kommit att betraktas som något okänt och hotfullt som ofta beskrivs i termer av fusk, lurendrejeri och ohederlighet och många böcker som rör detta har kommit ut de senaste åren. Två nyligen utgivna sådana är ”Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött” av Torbjörn och Ylva Esping och ”Vegomyten. Maten, rättvisan och en hållbar framtid” av Lierre Keith. Dessa två böcker är väldigt olika, men har det gemensamt att de båda är kritiska inlägg i debatten om den moderna livsmedelsproduktionen samt att de båda förespråkar blandkost baserad på kött från djur som lever under bättre omständigheter än dagens storskaliga djuruppfödning erbjuder.
I ”Monsterbiff till middag?” får läsaren följa med på en granskande resa genom djurindustrin i Sverige. Redan i början av boken klargör författarna att de anser att människan är blandkostare av naturen och att de tycker det är etiskt försvarbart att äta animaliska produkter. Samtidigt påpekar de att konsumtionen av djur som mat kräver att man förtränger fakta. De menar att de flesta vet och anar hur illa djuren har det men att de ändå väljer att bortse från det.
Paret Espings bok är speciell på det sättet att den innehåller stark kritik mot djurindustrin samtidigt som den riktar sig till och är skriven av personer som faktiskt konsumerar dess produkter. Levnadsförhållandena för kycklingar, kalkoner, grisar och kor behandlas i boken och texterna är till stor del skrivna med fältbesök och intervjuer som grund. För alla djursorter som undersöks finner författarna, föga förvånande, stora missförhållanden.
Här är det inte mycket som är nytt, men det som skildras förtjänar att uppmärksammas igen. Det nya är att de söker vidare för att finna alternativ till den uppfödning de är kritiska till. Och ofta lyckas de med det. Så eländesbeskrivningarna varvas med hoppfulla reportage om småskalig uppfödning av djur som lever friare, är friskare och generellt sett har bättre livsvillkor. En stor del av boken utgörs av reportage där läsaren får följa hur Belgisk blå i lönndom etablerats inom svensk nötköttsproduktion, vilket är väldigt spännande att ta del av och var nytt åtminstone för mig.
Alla undersökningar, fältbesök och intervjuer författarna genomfört leder fram till slutsatsen att det inom dagens djurindustri, från uppfödning till slakt, finns ett ”systematiskt fusk och snusk”. De missförhållanden som med jämna mellanrum uppmärksammas i medierna är alltså inga undantag. Vad kan man då göra för att komma tillrätta med problemen? Ja, att sluta konsumera animaliska produkter är inget alternativ för författarna.
Skärpta djurskyddslagar tror de heller inte på. Den lagstiftning som finns räcker om den bara efterföljs. Lösningen de presenterar är ekonomisk och bygger på att djurskydd måste löna sig. Bättre villkor för djuren, mer pengar till bönderna och högre priser på animaliska produkter. Konsumenterna skulle få betala lite mer, men vinsterna i kvalitet, mindre dåligt samvete och förbättrade villkor för djuren skulle överväga.
Lierre Keiths ”Vegomyten” är en helt annan typ av bok. Här finns inga undersökande anspråk utan syftet med boken förefaller vara att presentera och argumentera för författarens egen syn på världen, miljöproblemen och människans kost. Texten är uppbyggd kring två huvudsakliga teman som författaren har för avsikt att koppla samman – något hon inte riktigt lyckas med på ett övertygande sätt. Det ena temat, som större delen av boken ägnas åt trots titeln, är att på ett genomgripande sätt kritisera all form av jordbruk.
Utgångspunkten är starkt civilisationskritisk och det huvudsakliga budskapet som förs fram är att jordbruket är roten till allt ont i världen. Och då menar jag verkligen allt ont. Keith argumenterar nämligen för att jordbruket orsakat allt ifrån hungersnöd, miljöförstöring, folksjukdomar och slaveri till krig, våldtäkt och de patriarkala samhällsstrukturerna. Det är i kritiken av jordbruket som Keith för de intressantaste resonemangen i boken. Riskerna med storskaligt jordbruk och de miljömässiga följderna av konstbevattning, konstgödning och användningen av bekämpningsmedel är några områden där hon framför tänkvärda synpunkter.
Bokens andra tema är kritiken av en vegetarisk kosthållning, och inte minst de personer som följer en sådan. Keith säger sig vilja slå hål på det hon kallar ”vegomyten” som innebär idén om att en vegetarisk kosthållning är mindre resurskrävande och således tär mindre på miljön än blandkost. Här lyckas hon inte något vidare eftersom argumentationen haltar betänkligt. Hon kritiserar jordbruksprodukter som spannmål och soja och menar att de storskaliga odlingarna av dessa grödor är ett stort miljöhot som slukar jordens resurser och förstör ansenliga mark arealer. Och det ligger det ju mycket i. Men att som Keith gör använda det som argument mot en vegetarisk kosthållning med motiveringen att ”alla vegetarianer” vill att vi äter mer av dessa produkter känns inte speciellt genomtänkt, särskilt inte när den absolut största delen av de nämnda grödorna används som foder inom djurindustrin.
Visserligen framförs kritik mot hur djuren i det storskaliga jordbruket hanteras och författaren menar att de bör få gå fritt och söka sin egen mat, men hur en sådan djurhållning skulle kunna ersätta allt jordbruk och förse hela jordens befolkning med mat framgår inte.
I sitt försök att slå hål på ”vegomyten” bidrar Keith till att förstärka och upprätthålla ett antal andra myter om vegetarianer och vegetarisk kosthållning. Och här har hon stora problem med trovärdigheten. Vegetarianer framställs konsekvent boken igenom som en homogen grupp bestående av naiva, okunniga, fanatiska ungdomar tillhörande en sektliknande rörelse som alla har en och samma vilja och tycker likadant i alla frågor. Självklart är detta helt galet – vegetarianer är naturligtvis lika olika sinsemellan som blandkostare.
Vidare menar hon att vegetarisk mat med nödvändighet alltid leder till svåra hälsoproblem och radar här upp det ena absurda påståendet efter det andra. Det kanske allra mest makabra är uttalandet att vegetarianer inte kan få barn. Och om de trots allt får det är barnen småväxta, missbildade, blinda och utvecklingsstörda, hävdar Keith. Ja, det räcker ju med att se sig omkring för att veta att det inte är sant. Det finns ju massor av fullt friska, välutvecklade vegobarn i världen.
Keith använder en retorik där hon upprepar om och om igen att allt hon skriver är sant och att det endast är från henne läsaren kan få reda på sanningen, vilket blir ytterligare ett trovärdighetsproblem. Varför skulle just Keith veta mer än all världens samlade expertis i frågor som rör näring, kost, medicin, jordbruk, kulturgeografi och antropologi?
I ”Vegomyten” får man reda på väldigt många saker som är fel i världen men få konkreta lösningar på problemen presenteras. Det som framgår är att författaren förespråkar någon sorts paleolitisk kost bestående huvudsakligen av kött från betande djur och de råd hon ger angående hur vi ska kunna rädda världen är korta: skaffa inte barn, ha inte bil, odla din egen mat. Hur man ska lyckas odla något utan att bruka jorden förblir en gåta.
