Susanne Ringells tredje novellsamling och nionde bok, ”Vattnen”, erhöll Finlands svenska radios pris vid bokmässan i Helsingfors i slutet av oktober. Den utgör ett vägmärke i hennes författarskap, och trots sitt anspråkslösa format utkristalliserar den sig tydligt som den finlandssvenska bokhöstens, för att inte säga bokårets, mest lysande skönlitterära skapelse. De tolv novellerna presenterar en brokig tematik, som förenas av ett element: vatten.
Boken inleds i fostervatten och Medelhav, flyter vidare till simbassäng, Botbyviken i Helsingfors, Göta kanal, till ett bad i Istanbul, ett vattenfall på Samothrake och så vidare, för att avslutas med floden Spree. Vattnet utgör ett elegant utfört ledmotiv.
Novellernas längd varierar mellan kort – bagatell eller historiett – och något längre; greppet mellan lyriskt och episkt. I centrum står olika kvinnogestalter som ofta är på resa i rummet eller i tiden. Under ytan rör sig dels hemskheter, såsom sexuella övergrepp, moderskapets ambivalens, distansen mellan man och kvinna, dels förlösande natur, såsom delfiner, dels trevligheter, sinnligt simmande kroppar och frivola simblåsebläckfiskar.
I centrum står också språket. Det som man tidigare kunde uppleva som ren formuleringsglädje har här vuxit ut till en allt större och mer konstant träffsäkerhet, en ställvis mörk, ställvis absurt humoristisk, bitterljuv stilkonst som lakoniskt och impressionistiskt fångar miljöerna och människorna i den. Här finns inte en likgiltig rad, varje mening är laddad; den laddas också av sitt sammanhang, vilket gör det svårt att rycka loss citat.
”Vattnen” bjuder på många obetalbara gestalter, alltifrån den hasande indiske kyparen som inte kan hämta ut mer än en sak i taget till den våldsamma turkiska massösen i ett bad i Istanbul. Vidare den blinda flickan i simhallen som undrar om man får smeka sig, och den alltid glada men mentalsjuka Alina som förälskar sig i en förläst bondgosse.
Och Rosi inte att förglömma; kocken på en berlinsk sylta, hon som aldrig lagar någon mat men som sitter och dricker tillsammans med gästerna, ”något som liknar blaskig longdrink med gin men är det knappast”.
”Vattnen” förhåller sig till verkligheten som fiktionen gör när den är som bäst; den varken flyr, tömmer eller plattar till verkligheten, utan breddar, smeker och öppnar den. Mycket sker mellan raderna, vilket brukar sägas om Ringell, och det hör förvisso till det fina med hennes författarskap. Hennes skrift är en ”gästfrihetens teologi”, för att citera henne själv (apropå delfinerna i ”Gästabudet”). Här finns alltid ett tilltal.
Men mycket sker också i raderna. Trots sin ställvisa skepsis inför tillvaron, eller kanske tvärtom just utifrån den, åstadkommer Ringell en sorts nästan omärklig vridning eller förskjutning av det allom bekanta så att det plötsligt framstår som rymligt och syrerikt. Kanske det är en sorts pendlande mellan tro och tvivel som ger stilen dess särskilda bärkraft. Genom sin rymliga och jordfasta vokabulär, sitt lugna tempo, sitt sätt att orkestrera meningarna till en helhet åstadkommer hon en karakteristisk ringellsk grace var hon än flyter fram.
