I Magnus Dahlströms förra roman, ”Spådom”, hans första efter nästan 15 års tystnad, var det tre yrkesarbetande män i samhällets tjänst som stod i centrum. En polis, en läkare och en socialarbetare. ”Sken”, årets roman, kan på sätt och vis ses som en fortsättning på den. Här är det tre kvinnor som är centralfigurer, och precis som i den förra romanen är det yrkeslivet som får vara spelplats för det existentiella tillstånd som Dahlström oupphörligt har speglat, ända sedan den hyllade debuten ”Papperskorg” 1986.
Vid läsningen av ”Spådom” var det flera kritiker som hade väntat sig mer våld och konkret obehag, eftersom detta till stora delar utmärkte Dahlströms tidiga författarskap. Expressens kritiker Nils Schwartz gick så långt som att tillstå att han nog läste boken ”fel” när de förväntade våldsamheterna uteblev.
Med ”Sken” lär det inte bli några sådana kommentarer: kritikerkåren har nog vid det här laget vant sig vid den ”nya” Dahlström, där obehaget och övergreppen förvisso finns kvar, men stannar under ytan. Det existentiella underläge han nästan alltid beskriver kan återspeglas i två arbetskamrater som pratar om en bakom en tredjes rygg, i en arbetsledare som antyder saker utan att säga det rent ut, eller i den oändliga kontaktlösheten i dialogen mellan en gammal människa och en ung vårdare.
De tre kvinnorna, som får varsin del i ”Sken”, är alla utsatta för oroande tystnader och antydningar. I den första delen är det en arkeolog som tillsammans med några arbetskamrater ägnar sig åt en utgrävning på en äng. Man arbetar mot tiden: ängen skall snart bli en motorväg, och möjligen har här funnits en äldre bosättningsplats. En kvinna arbetar hela tiden lite vid sidan av de andra, i en annan riktning. Hon blir mer och mer övertygad om att utgrävningen förs åt fel håll. Kollegorna, i boken kallade ”kamraterna”, reagerar stumt på hennes teori. Om hon har rätt eller inte är egentligen inte väsentligt, det är just icke-lyssnandet Dahlström beskriver som är centralt. Antydningarna, tisslandet och tasslandet bakom ryggen. Samtidigt beskrivs in i minsta detalj de olika segment av sten och jord som grävs upp – men inte heller här finns någon objektiv sanning att finna.
I bokens andra del blir en förskollärare lämnad av sin man och genomgår en kris. Hon är sjukskriven, men insisterar på att få gå tillbaka till jobbet tidigare än avsett. Hon är disträ och inkapslad i sig själv, missöden med barnen händer. Inget sägs till henne rent ut från arbetsledningens sida, men antydningarna är många. Och kvinnan själv förmår inte bryta sig ur sin kokong för att tala klarspråk.
Den tredje delen är bokens starkaste och utspelar sig på ett äldreboende. Till stora delar är den uppbyggd kring kontaktlösheten mellan ett kvinnligt vårdbiträde och de gamla. Suggestivt bygger Magnus Dahlström upp ett slags de gamlas hemliga rike, låst för alla andra och där all dialog med vårdpersonalen blir surrealistiskt skev.
Vårdhemmets värld är inte mindre surrealistisk den. Det är oerhört skickligt gjort, det går aldrig någonsin över gränsen för det effektsökande, utan håller sig hela tiden innanför det ”normalas” gränser. Just för att få oss att ifrågasätta vad det ”normala” egentligen är.
Magnus Dahlströms främsta tillgång här är som alltid hans förmåga att ladda varje till synes meningslös detalj med betydelse. Dammpartiklar i luften, två papper på ett skrivbord, en fylld stomipåse, en till synes neutral ordväxling – allt beskrivs neutralt och kliniskt och får därmed stor tyngd. Inte minst i skildringen från äldreboendet, där det ohejdbara fysiska, kroppsvätskorna och blåmärkena, ställs i kontrast till pappersbyråkrati och arbetsplatsrelationer. Det är en av de mest minnesvärda arbetsplatsbeskrivningar jag har läst. Säkert finns det läsare som kommer att läsa den i ljuset av årets Carema-debatter som en kritik mot den svenska vårdapparaten, men det är viktigt att hålla i minnet att det Dahlström främst sysslar med ligger på det existentiella planet. Det är sällan man läser en författare som tycks veta så exakt vad han gör.
