Johannes Anyuru väckte stor uppmärksamhet med sin debutdiktsamling "Det är bara gudarna som är nya" 2003. Där kunde vi plötsligt ta del av en ny, vital röst i den unga poesin. Det handlade om en bildmässigt stark, suggestiv poesi, orienterad mot förorternas hiphopestetik. Men som representant för en ny, fräsch existentiellt och bildspråkligt orienterad poesi i Öijers och Hardings efterföljd riskerade Anyuru också att bli ihjälkramad. Det var exempelvis rätt bisarrt att häromåret se den unge debutanten användas som en genomgående referenspunkt i en framställning av den antika litteraturen i en lärobok för gymnasieskolan - detta av den enkla anledningen att han alluderade på Homeros!

När nu Anyuru ger ut sin andra diktsamling finns det således anledning till viss oro över om han ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna. Men Omega torde knappast göra någon besviken, även om inte Anyuru direkt framträder som den unga poesins räddare
i nöden i sina nyskrivna dikter. Däremot fortsätter han att skriva en habil lyrik, nu litet mer nedtonad och privat än i debutboken.
I den nya samlingen är döden huvudtemat och flera dikter tar sin utgångspunkt i en nära väns alltför tidiga bortgång i cancer. Men trots eller kanske tack vare att förgängligheten går som en röd tråd genom samlingen, så är det livets mysterium som står i centrum av dessa dikter. De döda som här figurerar framstår som ett slags observatörer av de okända världar som omger människolivet: det mörker som människan kommer från, varifrån vi myllrar ut "över basketplanerna", och dit vi också återvänder efter vår undergång - såväl den individuella som släktets.

För att gestalta denna dubbla rörelse mot livets början och mot dess slut, arbetar Anyuru stundtals med ett slags inverterad rörelse, med baklängessekvenser där människan återförs till det mytiskt laddade mörker som hon stigit fram ur. Så beskrivs exempelvis i en dikt hur diktsubjekten "sögs upp och ut / utanför
gasjätteplaneterna, tillbaka / in i Gud".
I en annan text skildras hur diktjaget rör sig bakåt ut ur den lägenhet som han just stigit in i, "ställer mig under det / lilla utskjutande taket och suger tillbaka portkoden / baklänges in i fingrarna, in i mörkret som finns / längst inne i vistelsen, längst inne i Skapelsen där / stillheten är som obsidian och svarthåriga änglar / bugar sig och betar av en växt lika klar och spröd / som den första isen".

Som torde framgå av exemplen ovan förefaller det svenska poesietablissemangets påbjudna metaforskepsis inte ha gjort något djupare intryck på Johannes Anyuru, som snarast excellerar i ett suggestivt bildspråk där svart-taxibilarna flyger ut i svärmar över Göteborg likt "glittrande, mörka bin" och där det förgängliga människolivet gestaltas på följande närmast filmiska sätt:
Världen löser upp sig
som en magnecyl i blodet
och virvlar, pulvervit, ut
ur munnen och näsborrarna
Man somnar

Den grundläggande känslan av ovisshet inför frågorna om varifrån vi kommer
och vart vi är på väg skrivs samtidigt i boken som helhet in i en nutidspolitisk kontext som berör en känsla av främlingskap i en mer specifikt samhällelig betydelse - en känsla av att inom sig bära med sig spår från olika världar. I någon mening är vi ju alla flyktingar - på väg mellan olika världar. Ty så framträder människorna i Johannes Anyurus dikter, som olika rum av medvetanden, stadda i rörelse i andra rum:

Utanför de största inre och yttre
rummen finns det ett ännu större
rum, och alla andra rum rör sig
i detta större rum
och de olika rummen blir
oformliga och gåtfulla som jättemaneter
när de svävar bort
i den glykolfärgade Nordeuropeiska
skymningen