Arne Næss
Gandhi
Övers: Mona C Karlsson
155 s. Natur och kultur. CA 209:-

Varför föreslår folkpartiet ett språktest vid medborgarskapsprövning? För att de är rasister! Den som vill behålla den nuvarande skattenivån är i själva verket en parasit som hatar de rika och vill suga deras blod! Den som vill ha lugn och ordning i skolan är innerst inne en fascist, som vill rensa klassrummen på frihetsälskande element med mobiltelefoner och som älskar kadaverdisciplinen för dess egen skull.

Bara en enkel valrörelse kan göra att man blir en smula fundersam när man läser Arne Næss bok om sin stora förebild Mahatma Gandhi, för även om den indiske icke-våldsaktivisten numera är en erkänd förebild för de flesta är frågan i hur hög grad man tar hans idéer på allvar. Hur många i detta fredliga och demokratiska samhälle lever till exempel efter den grundläggande princip som den 90-årige filosofen formulerar som ”normen att inte beskriva motståndarens ståndpunkt på ett sätt som är nedsättande”?

Detta verkar vara en helt självklar och lätt genomförbar princip, men hur ofta praktiseras den inom det offentliga samtalet? Hur många ställer egentligen upp på grundinställningen att det inte finns några ”radikala intressemotsättningar av generell art” (en grundinställning som, så vitt jag kan förstå, inte förnekar de intressemotsättningar som kan finnas mellan arbetsgivare och arbetstagare, kvinnor och män, eller djurgårdare och MFF-are: bara pekar på det ofruktbara i att låta de intressemotsättningarna definiera en som människa). Men Gandhis geni, menar Næss, var att visa att detta är tankar som fungerar. Gandhi var en etisk praktiker, som visar att aktivt icke-våld är en praktisk och politisk strategi som fungerar, inte en drömsk idé om försoning hinsides jordelivet.

Det innebär inte att resultaten nödvändigtvis blir bestående - man skulle kunna hävda att Gandhis idéer visade sig verkningslösa, när väl upploppen och massmorden började under Indiens frigörelseprocess. På samma sätt kan man givetvis skratta åt Næss idé om hur en armé av icke-våldstränade aktivister invaderar Kosovo (Rwanda, Afghanistan) i stället för att bomba.

Frågan är bara varför man skrattar. Næss själv säger att det är en utopi och han gör det inte enkelt för sig. Gandhi skulle i hans tolkning vara lika stor motståndare till den passivitet som i praktiken verkar vara alternativet till väpnat ingripande. Det ”aktiva icke-våld” han pläderar för handlar om väl förberedda och övertänkta aktioner som egentligen är avsedda att förebygga våld, snarare än att avvärja det i en akut situation.

Næss säger givetvis inte att icke-våld skulle vara en lösning för en jude i Nazityskland: däremot pekar han på hur Versaillesfreden, med sin strävan att förnedra en slagen motståndare, och den senare internationella isoleringen av Tyskland låg bakom nazismen. Parallellen till det isolerade Afghanistan där talibanerna och al-Qaida kunde etablera sig är uppenbara.

Dessutom: så fort jag skrivit det där om judarna och Nazityskland undrar jag varför den situationen dyker
upp. Vad är det som är så hotande med tankarna om icke-våld att man gärna tillgriper extrema argument för att vederlägga dem? Är det för att de är så fantastiskt orealistiska, eller är det svårt att se det faktum i ögonen att de faktiskt nästan aldrig har fått chansen? Jag vet inte.

Om Næss lilla bok har en svaghet är det i den behärskade och förnäma ton som hindrar honom att gå på offensiven och föregripa möjliga motargument. Man kunde kanske säga att icke-våldet blir väl passivt ibland. Men den övertygar om att Gandhi fortfarande är en utmaning och ett föredöme.

Vem var vår senaste Store man? En framgångsrik affärsman som hyllas för att han hade kul, körde så det rykte och levde rullan i största allmänhet. Vår senaste Upprorshjälte? En ung man som lyckats provocera polisen att skjuta honom, genom att kasta sten på dem i en kaotisk situation, som sedan ångrar sig, men ångrar sig tillbaka när tillräckligt många våldsromantiska mediearbetare klappat honom på ryggen.

Det är en avgrundsdjup skillnad mellan det ledarideal som personifieras av Gandhi och den illa förklädda framgångsdyrkan som tar sig uttryck i den postuma glorifieringen av Jan Stenbeck; det är en lika avgrundsdjup skillnad mellan Gandhis konsekventa och värdiga tankar om civil olydnad som är beredd att ta sitt straff och de aktivister som säger sig förakta rättsstaten, men sedan använder alla rättsstatens privilegier för att slippa undan konsekvenserna. Är det så orealistiskt att tänka sig ett alternativ?