Vårens i särklass mest intressanta bilderbok är en medvetet utmanande bok från danska makarna Dorte Karrebæk och Oscar K. I Danmark har man under lång tid legat i framkant när det gäller att utmana bilderboken som medium, både konstnärligt och tematiskt. Så även här. I ”Idiot!” handlar det om normer, psykiska funktionshinder och död, om att skydda den som är värnlös och samhällets oförmåga till det.

Den intrikat vävda texten är översatt av poeten Marie Norin. Textjaget är pojken August, men fyra olika tilltal finns som markeras på olika sätt med färg, talstreck, citattecken eller ingenting. På det inre planet följer vi Augusts inre monologer och hans dialoger med sitt Lilla Odjur, en plastpåse som fått liv i hans fantasi. På det yttre planet för August en dialog med sin mamma och en monolog högt med sig själv.

Det är en konstfullt konstruerad berättelse, där vi konsekvent befinner oss inom denna pojke som inte är som andra. August har ett psykiskt funktionshinder. Hans tal kan framstå som babbel, men hela tiden finns en logisk botten i bildernas detaljer. August pratar inte godtyckligt om vad som faller honom in, utan om det han ser runt omkring sig. Kring det fantiserar han vidare och associerar ramsor och ordstäv.

Tillsammans med sin mor går han genom en grå stad, en promenad som blir en metafor för deras väg genom livet. August blir allt längre, modern allt mer krökt. Han går från att vara en pojke till en lång och gänglig man, hon blir en äldre kvinna med tung och sorgfylld kropp, med klänning och sjalett svarta som liemannens.

Bilderna löper framåt på nedre halvan av bildytan, som utgjorde de en filmremsa eller serie. Det seriella märks också i att flera sekvenser följer på varandra i en och samma bild; August kan förflytta sig genom ett helt händelseförlopp på en sida.

Runt August lever fantasin, i Lilla Odjuret och i detaljer i omgivningen. Han omges även av änglar som han samspråkar med. I och med uppslaget där grå gestalter kastar glåpord mot honom intar änglarna en skyddande roll, och deras närvaro blir allt påtagligare ju närmare döden han kommer. För dör gör han. Men det är egentligen inte det som är det utmanande, utan detta att det är hans mor som ger honom tabletterna som tar hans liv.

Modern är trött, och vet att hon snart inte kan finnas där som hans skydd mot omvärlden. Så hon dödar sin son, sinnebilden för oskulden i den vita overall han bär berättelsen igenom, för att han ska slippa vara ensam i en värld där han inte är välkommen och ingenting värd.

I himlen får han en annan plats. Likt en Kristusgestalt får han sitta ”på Guds högra hand och drömma levande och döda” som han säger, värnad om och skyddad så som endast hans mor kunde i jordelivet. Hon begår samtidigt självmord, och kan därmed tillsammans med sonen gå in i tunneln och upp för himlastegen.

Det här är en berättelse om det vackra och livfulla i en ”idiots” själsliv. Det är sorgligt, vackert, rörande, och på grund av sättet det är skildrat aldrig fruktansvärt, som det skulle vara i ett nyhetsinslag i Aktuellt.

Här förmedlas en förståelse för en mor som inte upplever sig ha något val. Det är en skarp samhällskritik. Vem ska ta hand om de barn som inte kan växa upp när de som älskar dem är borta? Här finns en mamma som inte tror på samhällets förmåga att göra det. Augusts sista ord är ”ta mig i beskydd”, en uppmaning till Gud – men också till oss andra.