Vardagen är inte någon vidare angenäm plats, inte när Mats Kempe berättar. Nu handlar det sällan om fasor eller katastrofer i Kempes romaner och noveller, snarare om samtidens krypande obehag och plötsliga små skred av missräkningar och inbillning. Vanligheten sänder ut tvetydiga signaler, tryggheten ler i mjugg, visst gör den.
Barndom, vuxenblivande och familjeliv har varit centrala motiv för Kempe sedan debuten 1996, är så även i novellsamlingen ”Nattlampan tänd och dörren på glänt”, författarens sjunde bok. Här känner man också igen greppet att återanvända miljöer och människor i flera berättelser – kanske bör man hellre tala om tolv kapitel än noveller.
Mest handlar det om föräldrar och föräldrars oro – för sina barn, för sina partners barn, för sina egna rolltolkningar i medelklasskammarspelet. Oron eskalerar inte sällan till rädsla av en sort man både känner igen och störs av; en rädsla för att vara uppriktig, att en gång för alla konfrontera det där vaga något som stör nattsömnen. Men också en rädsla det är svårare att fnysa åt: rädslan för att det ska hända ens barn något.
Kempe är en driven realist, han har blick för nyanser som innebär stora skillnader och han är bra, ibland mycket bra på att skildra människors halvt omedvetna, halvt tvångsmässiga intresse för triviala detaljer.
Däremot ägnar han som så många andra i svensk prosa onödigt många ord åt fenomen som kaffedrickning och dagishämtning. Ha då i åtanke att Kempe samtidigt är en författare som förlitar sig på utelämnadets metod, både språkligt (korta meningar, måttfullt fragmentariska sinnesintryck) och narrativt (antydd, aldrig utstofferad dramatik). Det är en metod som så att säga förutsätter att där finns en laddning från början.
Bland de föreliggande novellerna finns två tre som inte direkt är dåliga men som saknar något, kanske just den där nödvändiga bevekelsegrunden. Eller är det fiktionen? Man önskar ibland att Kempe utökade sina påhittade romanfigurers frihetsgrad, till exempel genom att fösa den massiva alldagligheten en bit längre ut i det absurda.
I den nya boken finns emellertid lyckade ambitioner att underkasta stoffet vagt främmande former, som till exempel ”Stycke för SAB-systemet”, om en pappas nervösa monologer inför tillvaron med sin dotter, eller ”Skrivövning”, där Kempe hittar en oerhört fin ton när han så att säga prövar olika sätt att beskriva en utsatt och samtidigt alldeles ordinär flicka. ”Utrivna sidor” är en rakare historia, om en vistelse i sommarstuga och en relation på upphällningen, men avgjort en text som biter sig kvar. ”Man mår aldrig bättre än sitt barn”, ännu en novell om en flicka, är möjligen bokens mest sammansatta, även stilistiskt. Här berättar Kempe på något vis inifrån och utifrån samtidigt, i en säregen balans av empati och hantverk.
