Frida får en nalle av morfar på sitt sexårskalas. En nalle är precis vad hon har önskat sig. Men inte en sådan som morfar kommer med. Den är jättekonstig, inte alls fluffig och söt som Vitis – bästa kompisen Shirins skira nalle – utan sträv och lite knölig, konstig i kroppen och oproportionerlig. En ful nalle gör ingen glad; Frida råkar glömma den utanför snabbköpet.

Mårten Sandén och Mimmi Tollerup-Grkovic dukar fram en moralkaka, en välsmakande sådan. Ömsint och känsligt skildras flera laddade situationer i Fridas vardag, inte bara påfrestningen i att ha en ful nalle, utan även utanförskap – både från den utestängande och den utestängdas perspektiv – skulden i att svika ett förtroende, föräldrars missriktade, desperata välvilja och oförmåga att identifiera sig med sina barn.

Men framför allt skildras männi­skor som försöker, som misslyckas, men som vill varand­ra väl. Det handlar om svårigheterna i att leva med en verklighet som inte alltid lever upp till förväntningar och ideal.

Tollerup-Grkovics bilder visar som vanligt god känsla för minspel och blickar, här finns också en vildsint och gränsöverskridande kolorering som lägger ytterligare dimension till känslo­registret. Det är medryckande, utan att vara inställsamt.

I samspelet mellan text och bild saknas emellertid ofta förtroende. De två berättarnivåerna är följsamma, men litar inte riktigt på varandras egenart, texten blir stundtals petig och övertydlig, medan bilderna får en överdriven, spretig gestik. Som för att verkligen försäkra sig om att historiens poänger går fram. Det är onödigt på en annars lugnt och säkert framförd berättelse.