Sist en nordisk kvinna skrev om sin tid i Afghanistan blev det en osannolik uppståndelse. Jag syftar förstås på Åsne Seierstads storsäljare ”Bokhandlaren i Kabul”, som följdes av en uppretad motskrift av den omskrivne och förolämpade bokhandlaren. Den här gången är det diplomaten Diana Janse som i sin debut, ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”, skriver om de två innehållsrika och omtumlande år som hon som enda svenska UD-representant tillbringade i Afghanistan.

Lite tillspetsat skulle man kunna beskriva Afghanistan som ett land som alla känner till, men som få vet något om. Den genomsnittliga svenska tv-soffan har genom åren nåtts av diverse bilder: av talibaner som spränger buddhastatyer, amerikanska soldater, fattigdom, kvinnorförtryck och debatterna kring de svenska soldaternas närvaro i landet.

Att det någonstans pågår ett vardagsliv förstår man rent förnuftsmässigt, men när man försöker föreställa sig hur detta vardagsliv ser ut tar det stopp. Även om en svensk diplomats levnadsvillkor inte kan jämföras med lokalbefolkningens, blir Janses bok en liten väg in bakom nyhetsbilderna, till liv som levs långt ifrån vår egen verklighet.

Boken börjar med att det är just denna västliga välfärdsverklighet som författaren vill bort från. Med orden ”vissa beslut fattar sig själva” hamnar hon, utan att exakt kunna säga vad som var den bakomliggande drivkraften, på ett enkelt kontor i Kabul, motarbetad av den lokale Sidachefen. Sightseeingen i Kabul blir krigsturism, och lämnar en dålig smak i munnen, men vad annat finns att se?

Ett eget hus hyrs, nya bekantskaper och vattenhål hittas, i en stad som att döma av beskrivningarna har ganska lite gemensamt med hur vi schablonmässigt föreställer oss att en stad skall se ut och vad den skall innehålla.

De ständiga, och ibland plågsamma, kollisionerna mellan teori och praktik är något som återkommer boken igenom. Viljan att göra något, att förändra, förbättra, förnya, urholkas sakta av nya insikter om hur djupt rotade vissa mönster är. Korruption, förtryck, våld och fattigdom skapar en problemväv så intrikat att det knappt går att veta var man skall försöka börja nysta upp den. Även den egna organisationens tillkortakommanden beskrivs, som när en av UD:s inspektörer vägrar komma till Kabul för att det är för farligt, utan nöjer sig med att mästra den ditresta Janse i Islamabad.

Bokens stora styrka är hur berättandet hela tiden håller sig i en väl avvägd blandning av privat och offentligt. Rundresorna i landet, mötena med olika krigsherrar och den nästan ofattbart fattiga lokalbefolkningen varvas med smärtan efter det kraschade förhållandet, den vardagliga ensamheten och de små och stora våndor som livet i Kabul består av.

Förvånansvärt öppenhjärtigt berättar Janse om sin egen känsla av utanförskap, inte främst i förhållande till det annorlunda landet, utan till det svenska hemma, och även till familjen. Skildringen av utanförskapet blir också en av nycklarna till förståelsen av Janses kärleksfulla förhållande till Afghanistan: ”det är lättare att vara en främling i Kabul än i Stockholm där jag borde känna mig hemma”.

Trots titelns delvisa sockrighet är ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” både angelägen och välskriven läsning. Den enkla och effektiva texten kryddas av träffande metaforer och bilden av hur Diana Janse drömmer om att flygbomba hela Afghanistan med Valerie Solanas manifest i persisk översättning gör mig riktigt lycklig.