Svenskfödda Linda Olsson är en av de senaste årens mest uppmärksammade nyzeeländska debutanter. Hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger har fått goda recensioner, den har sålt bra och nominerats till flera priser.
Framgången är välförtjänt. Linda Olsson skriver om en ung författarinna som drar sig undan till en by i Dalarna för att skriva färdigt en roman. Hennes närmaste granne är en åldrad kvinna, i byn kallad ”Häxan”. Kvinnorna närmar sig varandra varsamt, dröjande och fåordigt. Den äldre Astrid står en dag i den unga Veronikas kök och vänder pannkakor. De äter under tystnad, men omedelbart finns där ett samförstånd, en intuitiv och ömsesidig förståelse. Sakta utvecklas vänskapen mellan de två kvinnorna. De berättar sina livs historier. Det är historier tyngda av bråd död, outplånlig sorg och smärta. I vänskapen förlöses de båda. Astrid förstår att
det liv avstängt från alla känslor som hon levt inte var nödvändigt. Veronika kan skriva sin bok, fast en annan än hon tänkt sig; Olssons roman är en work-in-progress novel, alltså en roman som slutar med att författaren skriver, eller just har skrivit, den roman som vi precis har läst.
Linda Olsson använder också flera av modernismens tekniska grepp. Hon skiftar motståndslöst mellan olika miljöer (Nya Zeeland, Dalarna, 1920-talets Stockholm, London, även en kort avstickare till Tokyo) och tidsskikt. Hon laddar små detaljer med starkt expansiv betydelse. Smaken av hemkokt smultronsaft kan bära upp eller negera en erfarenhet beroende på var läsaren befinner sig, och ett musikstycke får en undanträngd barndom att framträda i förklarat ljus.
Men allt är infogat i ett vackert prosaflöde. Diktionen är stramt avklarnad, trots konstgreppen mer av karg sorgesång än modernistiskt expansiv romankonst. Omsorgen om detaljen skapar en stark närvaro, en intuitiv känsla för det på en gång hemtama och i grunden
främmande. Däri lyfter romanen över det geografiska, över sin primära kulturella och geografiska syftning, och skapar ett bredare tilltal. Det som en nyzeeländsk läsare sannolikt uppfattar som exotiskt bär upp den gemensamma erfarenheten av att vara människa.

På en gång främmande och hemtam: det understryks också av språket. Bokens svenska titel är en direktöversättning av originalets titel, och den grammatiska oregelbundenheten rymmer en poäng. Den fokuserar på romanens rikting åt ett annat håll, bort från det omedelbart igenkännbara. Linda Olssons engelska text signalerar i sin ordknapphet andra sammanhang, andra miljöer. Men riktningen bort fokuserar också inåt, mot det gemensamma, mot det mänskliga. Trots de tragiska inslagen i de båda kvinnornas historier (jag avslöjar inga detaljer) hemfaller inte Linda Olsson åt det melodramatiska eller falskt känslosamma. Hon skriver om onda händelser, avskurna familjeband och djup sorg, men hon tappar aldrig kontrollen över sitt uttryck. Hennes språk är
balanserat och nyanserat, formen behärskad, hennes bok både nyktert klarsynt och gripande i sitt rättframma tilltal.