Det finns människor som känns absolut pålitliga, oavsett vilken samhällsklass de tillhör eller vilka meriter de har i bagaget. Lillemor Östlin skrev för några år sedan den uppmärksammade boken ”Hinsehäxan” där hon berättar om sin föga beundransvärda livsbana som prostituerad, knarkare och kåkfarare. Det är en rappt och intelligent skriven historia av en person som varken skräder orden eller någonsin skyller ifrån sig.
Lillemor Östlins nya alster, Dagbok från k vinnofängelset , fortsätter i princip där ”Hinsehäxan” slutar. Författaren lagfördes för ett par år sedan för amfetamininnehav och fick göra en ny volta (på kåkfararslang). Dagboken är från denna hennes senaste vistelse.
Nog känner man igen det goda humöret och hennes nyanserade bild av kriminalvård, plitar och medfångar, men då och då verkar till och med denna obotliga optimist misströsta, i synnerhet när det gäller dagens betingelser på anstalter och fängelser.
Några spektakulära rymningar från manliga anstalter som Hall och Norrtälje har tydligen försvårat situationen också för kvinnliga fångar. Det är inte bara rökförbudet i cellerna som givit upphov till ständiga visitationer, rädslan från kriminalvårdens sida att man utifrån ska smuggla in något som fångarna kan använda vid uppror eller fritagningsförsök gör situationen ibland nästintill absurd.
Lillemor Östlin misstänker under skrivandets gång att dagboken kommer att bli urtråkig. Så hårt vill jag inte döma den, men ”Dagbok från kvinnofängelset” – vilket säkert hör ihop med den begränsade tidsrymd den behandlar – lyfter inte på samma sätt som ”Hinsehäxan”, där det finns det en drabbande uppväxtskildring.
Kommen till ”Dagbok från kvinnofängelset” har hon på ett sätt redan berättat sin levnadshistoria och någon gång undrar jag om hon inte skrivit den senaste boken på begäran, både från förlaget och många läsare. Ändå kan jag inte låta bli att läsa med stort intresse. Lillemor Östlin är så klok, luttrad och genomskådande att hon också kan förvandla en skäligen trist fängelsevistelse till litteratur. Sansat och välformulerat beskriver hon en kriminalvård som tycks avlägsna sig alltmer från de berömvärda intentioner om rehabilitering som en gång fanns.
