I sin bok ”Tankar om politik” kallar sig förre kulturministern Bengt Göransson för ”folkrörelsesocialist”. Ordet markerar ett avstånd inte bara mot nyliberala debattörers idéer om girighet och det individuella projektet som progressiva drivkrafter, utan också mot många socialdemokraters sammanblandning av stat och samhälle. Bengt Göransson tror på civilsamhället och långsamheten i den demokratiska processen. För honom är de idéburna folkrörelser som inte blott ser till det egna intresset de bästa garanterna för civilsamhällets medborgartanke.
Det innebär att han kan kritisera kommunaliseringen av ungdomsgårdarna på 1950-talet. Socialdemokratin ville hindra dem från att utöva idémässig påverkan, men skapade i stället ”uppehållsrum för odlandet av likgiltighet och stillastående.”
Exemplet kan ge ett nattståndet intryck, men det antyder hur motståndslöst Bengt Göransson rör sig mellan skilda tider och nivåer i sina tankar om politik. Han förtydligar sina resonemang med konkreta exempel. Även det till synes perifera bidrar till den genomreflekterade helhet som bildar Bengt Göranssons politiska universum.
Det kanske viktigaste i boken är dock hans kritik av den samtida politikens språkliga förfall, ett förfall som också speglar ett tankens och de politiska idéernas förfall. När medborgaren görs till ”kund”, övertar politiken en tankemodell från affärsvärlden. Men kanske borde inte politiken i första hand syfta till vinstmaximering och effektivitetsoptimering? Kanske innebär det avhumanisering och marginalisering när sjuka och arbetssökande hänvisas till Försäkringskassans respektive Arbetsförmedlingens ”kundtjänst”?
Bengt Göransson angriper själva tankemodellen. Medborgarperspektivet ser till samhällets gemensamma mål. När medborgaren görs till ”kund” blir politiken kortsiktigare. I linje med en sådan begreppsanalys kritiserar Bengt Göransson även idén att politikern skall hushålla med skattemedlen. Det är knappast självklart att till exempel skolan skall vara ”kostnadseffektiv”. Den skall ge en gemensam bildningsbas. Det kan krocka med skattebetalarens omedelbara intresse, men det är ändå nödvändigt.
Även för kulturen blir kundperspektivet förödande. Förra årets eländiga kulturutredning gjorde kulturen till ”ein Mädchen für alles”, en verksamhet som visar sin nyttighet som stöd för andra sektorer – kulturen som investeringsfaktor, turistmagnet eller friskvård. Bengt Göransson hävdar i stället att kulturen har ett egenvärde, att det är en del av demokratins infrastruktur och att den måste få verka långsiktigt och på sina egna villkor. Det innebär också att kulturen måste ges möjlighet att misslyckas. Några garantier ges inte.
Bengt Göranssons bok är stimulerande, inte minst genom det folkrörelseperspektiv som skärper blicken för både statens och politikens begränsningar; ibland tycks mig Bengt Göransson förena en liberal kritik av staten med anarkistiskt färgade idéer om den frivilliga sammanslutningen som samhällets bas, fast utan all ideologisk slutenhet och under bestämt betonande av långsamhet och långsiktighet. Ty någon ideolog är Göransson inte. Ideologin sluter tänkandet, skriver han.
Boken präglas också av författarens fina förmåga att med småelak pregnans sätta missförhållanden på pränt, som när han beskriver den offentliga upphandlingsorganisationen som ”ett gigantiskt offentligförsörjt semiprivat profiterande, ett slags AMS-verksamhet för affärsmän som inte klarar av att driva affär på egen hand”.
Jag är dock tveksam inför Göranssons diskussion om religionsfrihet och yttrandefrihet. Han skriver att ”en reell religionsfrihet blir bara möjlig om den enskilde utövaren inte utsätts för kränkande behandling och tilltal”. Varje religiös tillhörighet baseras dock på en avgränsning mot andra, möjliga tillhörigheter. Den kan vara kritisk, likgiltig, tolerant eller antagonistisk, men den är ofrånkomlig. Göranssons tanke begränsar utrymmet för den kritiska avgränsningen, eftersom gränsen mellan kritik och kränkning i dessa sammanhang är hårfin, och alltid subjektiv.
Vi kan också säga att en reell religions- eller yttrandefrihet bara är möjlig om den troende eller icke-troende tillåts att formulera avgränsningen.
