Det är alltid vanskligt att tala om Joyce Carol Oates ”senaste roman”, ty i det ögonblick man gör det har hon förmodligen kommit ut med en ny, eller två. Kanske ställer denna väldiga produktionstakt till med vissa bekymmer båda för trogna läsare och för kritiker; risken är att vi till sist inte ser skogen för alla träd. Det blir upprepningar, och det blir ojämnt och ibland schablonartat, trots att hon sannerligen i sina bästa stunder – och de är förvisso många – är en mästare. I höstas utkom på svenska ”Fallen”, i dag Djur och snart, under pesudonymen Lauren Kelly, ”Det stulna hjärtat”. Lägg därtill att Missing Mom är ganska nyutgiven i USA. Var det allt? Säker kan man inte vara; antagligen har en eller ett par böcker gått mig förbi...

Med sitt verks totalitet försöker Oates antagligen skapa ”Den Stora Amerikanska Romanen”, som USA:s författare är så besatta av. Vad handlar då detta närmast oöverskådliga verk om?

Låt mig generalisera en smula. Hon riktar sin litterära röntgenblick dels mot den politiska eliten, både på lokal nivå och i Washington, dels mot klassamhället med en välbeställd men inte direkt förmögen medelklass som den ena polen, och en mer eller mindre utarmad och lågutbildad medelklass som den andra.
Hennes värld är oftast delstaten New York, främst den norra delen – liksom hennes stormästare Faulkner har hon mutat in ”sitt lilla frimärke av jord”. Mellanspel sker ibland i de collegemiljöer som hon i sin egenskap av litteraturprofessor (det också!) är så förtrogen med.

Men över allt detta, burget eller utfattigt, mäktigt eller maktlöst, hänger ständigt våldets tunga, svarta moln. När Oates är som mest melodramatisk – och då är hon som sämst – kan detta våld i sin grafiskt exakta och detaljerade gestaltning nästan ge ett obehagligt extatiskt intryck. Framför allt är det våldet mot kvinnor som hon skildrat under alla år, beskrivet med en sådan kuslighet att det får alla debatter och alla reportage om det att förblekna.
Och nu förefaller det som om våldet mot kvinnorna åter får en allt större plats i författarskapet. Så var det i ”Våld” som kom på svenska 2003, och så är det i de två romaner som jag nu har läst.
I ”Djur” återvänder hon till den akademiska miljön, ett kvinnocollege i New England. Det är en kort och tät roman, kanske inte över hövan originell – den för tankarna till Donna Tartts ”Den hemliga historien” och till filmer som ”I döda poeters sällskap” och ”Wonder Boys”. En mycket amerikansk miljö, således.

Det är i samtiden som den 42-åriga Gillian Brauer minns vad som hände på hennes college medio 70-tal. I januari 1976 utbryter en våldsam brand i en lärarvilla och sedan får vi följa vad som förde fram till denna mordbrand, ty en sådan var det, en av flera på campus.

Litteraturstudenten Gillian är som sina kamrater på seminariet förälskad i den i dessa sammanhang närmast klichémässigt karismatiske läraren Andrew Harrow, gift med en fransysk skulptris, Dorca, vars konst består av ett slags gräsliga/genialiska totempålar. Både Dorca och hennes man dyrkar ”det djuriska”, den erotiska utlevelsen, den kult av Eros (inspirerad av D H Lawrence) som enligt dem ger tillvaron mening och innehåll. Vi förstår genast att det är ett lika mystiskt som fascinerande par. Och utan att avslöja för mycket är flicktrafiken i deras bostad, hemlighållen och maskerad som ett slags assistenthjälp till Dorca, inte av det sundare slaget.

Den som kan sin Oates känner ju väl till hennes besatthet av pedofili och övervåld mot unga kvinnor. Om sådant handlar för övrigt både ”Våld” och den kommande ”Det stulna hjärtat”.
Det blir riktigt kusligt och upplösningen är överraskande. Men intressantast är kanske spelet mellan de unga kvinnorna, i skuggan av den karismatiske Andrew, slitningarna, splittringen, kärleksvåndorna och det läskiga utlämnandet.

”Missing Mom” är en traditionell medelklassroman av Oatessnitt, välkomponerad, full av suveräna iakttagelser och ibland subtil psykologi. Den påminner en hel del om en mycket bättre roman, ”Mitt i livet”, som kom 2002.
Problemet är dock det som redan antytts: Oates hemfaller emellanåt i ett slags trötthet (undra på det!) åt schabloner, där medelklassindividerna blir en sorts markörer för attityder och förhållningssätt, snarare än just individer. I sina skildringar av denna värld har hon sin överman i John Updike.
Miljön är åter delstaten New York och en hyggligt burgen medelklassmiljö. ”Mom” är änka och ägnar sitt liv åt att baka och delta i typiskt föreningsliv i villaförorten. Dottern Nikki är ensamstående, ”sexuellt frigjord” journalist som har ett förhållande (ogillat av familjen) med en lokal pamp som ständigt lovar att skilja sig och gifta sig med Nikki, men som aldrig kommer till skott. Har ni hört den förut? Dottern Clare är gift med en halvhöjdare inom näringslivet och är givetvis den prydliga dottern med det perfekta äktenskapet och de perfekta barnen. Eller?

Redan i första kapitlet som utspelar sig på en mors dags-middag anar vi att skeletten skall ramla ut ur garderoben, ett efter ett (åter ett knep som närmast för tankarna till filmen). Så sker. Och sedan blir modern mördad, av en kriminell som hon idealistiskt tagit under sina vingars beskydd – ett motiv som Oates tidigare använt; några illusioner om brottslingars återanpassning hyser hon uppenbarligen inte.

Allt vänds upp och ner, den till synes trygga tillvaron ser ut att slås i spillror på alla plan. Den ständigt uppskjutna rättegången är ett trauma. Clares äktenskap brister, verkar det som. Och när mr Pamp äntligen bestämt sig, ja, då har Nikki fått nog. Men, men, ibland låter den bistra Oates solen lysa över sitt blodbestänkta landskap och man blir lätt rörd när det faktiskt förefaller att ordna sig för de inblandade.

Det är inte någon av Oates bästa romaner, men som alltid finns det imponerande och rentav lysande partier, där hon framstår som en mästare i gestaltande socialpsykologi och där hon excellererar i perfekt inprickade detaljer, det må gälla möbler eller kläder. Och som alltid låter hon anade eller oanade hemligheter stiga till ytan på ett spännande sätt, hemligheter som i sitt dunkel får en magisk suggestionskraft.
Kompositionen är som vanligt perfekt. Så det är bara att luta sig tillbaka och vänta på ännu en roman. Eller två. Eller tre.