Hur känns det att svika bästa vännen? Frågeställningen är vanlig i barn- och ungdomslitteraturen, och den spelar en viktig roll i Emmy Abrahamsons och Anette Eggerts debutromaner.
Huvudtemat i Abrahamsons bok är kulturkrockar. De tas upp med humor och gott humör. Det svänger rejält om denna berättelse, både i språkets snärtiga dialoger och i personskildringen som närmar sig grotesken.
Berättarjaget Alicja har en polsk mamma, en färgstark kvinna som både hörs och syns – enligt dottern alltför mycket. Den svenske fadern ger sig redan i romanens upptakt i väg på en studieresa till USA. Men familjen utökas snart med en av mammans kvinnliga kusiner, som med dotter kommer till Sverige i hopp om att få städjobb och kanske en ny man.
Därmed startar de dramatiska händelser som i en tornado drar fram över sidorna. Abrahamson parodierar och driver med fördomar, klichéartade uppfattningar om människor från andra länder och företeelser i tiden, som polska hantverkare som arbetar svart.
Parallellt skildras den konflikt som uppstår då Alicja förälskar sig i den pojke som bästa kompisen länge dyrkat. Denna originella roman, där livets svårigheter inte förnekas men ses i en skrattspegel, är en välbehövlig motvikt till de dystopier och problemfyllda skildringar som länge dominerat utgivningen.
Också Eggerts bok, som utstrålar optimism och framtidstro, bryter mot dystopitrenden. Den välberättade historien är stabilt förankrad i vardagen och utspelar sig dels i nutiden, dels fem år tidigare, då berättarjaget Millie svek sin bästa vän för att få vara med de populära tjejerna.
Millie funderar över hur svårt det är att stå emot kamrattrycket. Hon inser betydelsen av de ögonblick då man missar att säga eller göra det som kunnat förändra utvecklingen.
Liksom Abrahamson har Eggert skrivit en övertygande debutroman, där också de nyanserade skildringarna av Millies föräldrar och sorgen över en farmor som nyss gått bort bör lyftas fram.
