Stig Fredrikson är en framstående Rysslandskännare och hans insatser som korrespondent från Sovjetunionen tillhör de främsta inom svensk rapporterande journalistik. Han var den som lyckades lura den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och smuggla ut Solzjenitsyns förbjudna böcker. Det var en bragd både vad gällde mod och planering.
Nu har han skrivit en bok efter ett besök i Moskva. Det är ett både tillbaka- och framåtblickande arbete, en välskriven bok byggd på stora kunskaper och klara insikter om detta egendomliga och främmande samhälle.
Det finns mycket i Fredriksons bok som det är lätt att skriva under på. Den totala överraskning och lättnad han erfor när Sovjetunionen bröt samman utan att en enda blodsdroppe spilldes är han förmodligen inte ensam om, men få har så öppet deklarerat den hoppfullhet det ingav honom.
Denna hoppfullhet har han ännu inte övergivit även om han inte döljer sin besvikelse över utvecklingen under Putin. Det nya Ryssland som Fredrikson beskriver är ett genuint auktoritärt och centralstyrt samhälle. I Putins Ryssland finns inte någon plats för medborgerliga initiativ och heller inte för något civilt samhälle som skulle kunna skapa den dynamik som ett framtida välstånd kräver.
Bara på en punkt ställer jag mig tvivlande till Fredriksons karaktäristik, och den handlar om själva undertiteln på hans bok – ”Rysslands väg leder bort” – och som också är en kärnpunkt i hans analys av det Ryssland han besöker. Rysslands väg leder inte bort, det följer samma spår som det alltid gjort. Putins auktoritära metoder, hans tro på centralismens välsignelser är en månghundraårig rysk tradition. Sett ur denna synpunkt leder inte den väg Ryssland slagit in på bort, den leder hem.
Ryssland är annorlunda än Europa och den västliga världen och har alltid varit det. Förvisso har det funnits reformatorer som önskat göra Ryssland mer europeiskt. Peter den store var den förste och sedan har det funnits en och annan tsar som önskat vandra i samma fotspår. Men de har alla ställts inför samma olösliga dilemma. Deras maktbas har varit den tröga, närmast letargiska ryska tjänsteadeln som med oblida ögon sett på varje reformförsök, vare sig det gällt upphävandet av livegenskapen eller införande av en fri marknad som skulle gynna uppkomsten av en konkurrerande och vital borgerlighet. Därför har alla sådana försök slutat i halvmesyrer.
När kommunisterna tog makten gjorde de slut på både tsarens och aristokratins makt. Dessvärre ersatte de aristokratin med en ny sorts adel, partikadern. Partiets ledare intog snart samma makt och position som de forna tsarerna och resultatet blev bara att Ryssland ännu en gång genomgick ett försök till modernisering från ovan. Det misslyckades, som vi vet idag, lika grundligt som de tidigare försöken. Det tycks vara Rysslands bittra öde att landet aldrig förmår bygga upp en folklig initiativkraft och maktsfär, utan ständigt kastas tillbaka i ett slags centralistiskt, närmast despotiskt styre, som visar sig oförmöget att genomföra de storslagna utopier de målar upp för Rysslands fattiga och förtrampade massor.
Putin kommer också att misslyckas. Han är bara en ny tsar som omger sig med ett hov av smickrare och de som opponerar vet han att behandla på samma sätt som alla hans föregångare har gjort.
Det är intressant att konstatera att Fredriksons senare samtal med Solzjenitsyn visar att också denne stridslystne oppositionsman, när det kom till kritan, var offer för samma ryska vemodiga nostalgi som varit själva förutsättningen för alla auktoritära regimer som alltid styrt landet. Mot slutet av sitt liv var Solzjenitsyn snarast en anhängare av Putins auktoritära maktutövning. Ryssland är alltså inte på väg bort. Det har kommit hem.
Denna invändning skall dock inte dölja att Fredrikson skrivit en utmärkt bok om dagens Ryssland, full av tänkvärda iakttagelser och späckad med intressanta kunskaper. Det är bara det att jag inte kan känna samma hoppfullhet som Stig Fredrikson och ibland tvivlar jag på att han själv gör det.
