En av de effektivaste debattförstörarna är frågan vad man vill ha istället. Frågan underförstår att den som kritiserar något också är skyldig att formulera ett alternativ. Det finns ingen intellektuellt rimlig grund för ett sådant krav. Först ser man ett problem, sedan analyserar man det. Slutligen kanske det är möjligt att utifrån den kritiska analysen formulera alternativ. Men samma person behöver inte göra allt. Kanske är det snarare så att det intellektuella arbetet främst består i den kritiska analysen, i det nedrivande uppdraget. Sedan får andra ta vid.
Den senaste veckan har jag läst två marxistiskt inspirerade skrifter med stor behållning, den brittiska trotskisten John Reids pamflett ”Reclaim the Game” och Stefan Jonssons nya bok ”Rapport från Sopornas planet”. Som fotbollsälskare nickar jag instämmande till Reids kritik av den brittiska toppfotbollens kommersialisering och hans sinistra anekdoter om okunniga klubbledare som lejts utifrån; en av Tottenhams direktörer på 90-talet frågade till exempel vad ”The Double”, som alla talade om, egentligen var. Och jag har den allra största respekt för Stefan Jonssons förmåga att blottlägga och analysera problem.
Däremot är jag skeptisk mot John Reids lösningsförslag. Det verkar inte självklart att allt vore bättre om spelarna och supportrarna ägde arenorna, för att bara ta ett exempel. Jag skulle inte heller vilja se Stefan Jonsson som utbildnings- eller integrationsminister.
Det är inget konstigt med det. Även en liberal anhängare av kapitalismen och globaliseringen måste inse att kapitalismen inte alltid fungerar perfekt. Att kapitalismen är det enda ekonomiska system som kunnat förenas med politisk demokrati innebär inte en garanti för demokrati. Marxismen är främst en analys av kapitalismen, inte en ideologi för skapandet av det perfekta samhället, och det vore konstigt om inte den mest skarpsynta kritiken av denna icke-perfekta ekonomi kom från vänster när kapitalismen är det hegemoniska systemet. Det ska fan vara liberal, om vi inte kan medge det.
Stefan Jonsson pendlar mellan teoretisk analys och konkret kritik. I den senare fokuserar han främst på förhållandet mellan journalistik och konst. Hans idé är att konsten ger en sannare och mer reflekterad bild av de samhälleliga skeendena, både lokalt och globalt, än journalistiken.
En utgångspunkt för det resonemanget är Jonssons kritiska analys av globaliseringen. Genom denna skapas en universell norm, grundad på den västerländska upplysningstraditionen. Jonsson lanserar det provokativa motsatsparet ”universalism” kontra ”individualism”.
Från en liberal horisont är dessa storheter varandras förutsättningar, men Jonsson knyter istället det universella till det ”uniforma”, till en global likriktning. Denna visar sig inte minst i de internationella tv-kanalernas nyhetsvärdering. Från ett lokalt perspektiv kan det vara legitimt att fyra döda i skogsbränderna i Australien ges större uppmärksamhet än tusentals döda i en jordbävning i Indien, skriver Jonsson. Närhets- och likhetsperspektiv styr prioriteringen. När nyhetsförmedlingen reser globala anspråk innebär dock en sådan prioritering att indiska liv tillmäts lägre värde.
Enligt den analysen innebär globaliseringen en utdefiniering: av det lokala, av subalternen för att använda Gayatri Chakravorty Spivaks ord om dem som aldrig tillerkänns rätten att representera sig själva (kvinnan, den koloniserade). Den utdefinierade och marginaliserade, ”den Andre”, får däremot tala i konsten, i den postkoloniala litteraturen men även hos bildkonstnärer som Alfredo Jaar och hos fotografen Johan Sundgren som dokumenterat de mexikanska sopsamlarnas liv. Han är själv utbildad i Mexiko och har inte blott besökt de människor vilkas liv han skildrar, han har också levt med dem.
Det innebär att konsten idag fångar livet som det levs. Dess partikulära sanning blir en motbild mot nyhetsjournalistikens uniforma sanning. Konsten möjliggör fördjupning och reflektion, där de internationella nyhetsmedierna förmedlar prefabricerade bilder och föreställningar.
Stefan Jonssons analys av konstens möjligheter till fördjupning är tänkvärd. Men kanske är hans kritik av nyhetsförmedlingen alltför entydig. Varken BBC World eller engelska Al Jazeera, som till skillnad från Fox News och Sky News har globala ambitioner, passar in i Jonssons CNN-mall.
Jag studsar också till när Stefan Jonsson med gillande citerar DN-kollegan Helena Lindblads ord att Michael Moore gör ”det jobb som journalister egentligen bör göra”. Jonsson borde med sin utvecklade känslighet för alla koloniala och neokoloniala uteslutningsmekanismer, alla former av ”otherizing”, se att ”Fahrenheit 9/11” förmedlar rasistiska stereotyper. Han borde också vara medveten om lögnerna i ”Bowling for Columbine”.
Det är trots allt i analysen av rasismen som Jonsson är allra mest övertygande. Han visar hur ett samhälle kan vara ”strukturellt rasistiskt” utan att en enda rasistisk idé uttrycks, eller ens existerar på ett medvetet plan. Han visar också hur dagens kulturella rasism är väl så försåtlig som kolonialismens och apartheidsamhällenas öppna rasism. Utifrån Foucault ser han hur skilda former av rasism och kulturalism förenas av ett gemensamt schema för uteslutning. Först har vi ett antagande om oöverbryggbara skillnader kulturerna emellan, sedan ett antagande om grundläggande likheter inom kulturen, och till slut ett utvecklat system för kontroll och uteslutning.
Där vrider Stefan Jonsson också om perspektivet på ett överraskande sätt. Han skriver om hur den nationalekonomiska analysen av ”invandringens kostnader” blev en legitim problemformulering vid mitten av 90-talet. Här i Svenska Dagbladet hade vi samtidigt en artikelserie om den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden. Med ett retoriskt hugg konstaterar Jonsson att ”invandringens kostnader” lika gärna kunde kallas för ”rasismens kostnader”.
Det påminner om hur Naser Khader i sin bok ”Khader.dk” beskriver hur han fick tyst på Pia Kjærsgaard i en tidig debatt. Kjærsgaard inledde med dystra siffror om arbetslöshet, brottslighet, drogproblem och socialbidragsberoende på Nørrebro. Naser Khader svarade att Kjærsgaard har rätt. Sedan frågade han Kjærsgaard vad hon tänkte göra åt problemen. Hon var svarslös. Det är samma obönhörliga perspektivförskjutning.
Stefan Jonssons nya essäsamling rymmer uppfordrande läsning. Hans kritik av kolonialismen som tankefigur och sociologins analyser av ”massans psykologi” är liksom hans diskussion om kapitalismens och globaliseringens problem skärpt och oftast tänkvärd. Visst går Jonsson för långt ibland, som när han skriver att nazismens idé om ”Lebensraum” kan översättas med ”möjligheter till investeringar och tillväxt” i dagens lingo, men det skall inte skymma att Stefan Jonsson är en ytterst läsvärd vänsterintellektuell.
