I juni var jag på en stor 50-årsfest och i ett av de där trevande samtalen vi i medelklassen för på sådana tillställningar, fördjupade sig Johan i sin sommarstuga på Gotland. Han berättade allt om den platsen, hur stigen ner mot havet gick, om stenläggningen på altanen, om sina byggplaner. Jaha, sa jag, med ett så fantastiskt ställe ska du väl vara där hela sommaren?
De verkade som om han kände sig avslöjad av min fråga, för det var ju inte alls planen. Det var ju så mycket annat. Barnen och huset i förorten och kanske någon resa. För Gotland blev det några veckor över, kanske.
Senare fick jag höra historien om släktgården i södra Dalarna som varit utan bofast befolkning länge, men där de efterlevande ville behålla den som en påminnelse om vilka de är och var de kommer ifrån. För att alla skulle få plats och inga obehagliga krockar uppstå, hade de skapat ett bokningssystem. Det fick följden att varje individ kunde besöka sina rötter en vecka vart tredje år.
Jag tänker att det kanske inte spelar de nutida släktingarna så stor roll. Deras behov är nog inte att vistas länge på släktgården, för de lever sina liv någon annanstans, troligtvis i en stad. I det livet är det rätt ocoolt att sitta och uggla flera veckor i en händelselös landsbygd. Inget att berätta om på lunchrasterna i höstsolen direkt – mina tjuvlyssningar säger mig att de vanligaste samtalen kollegor emellan är utbyte av berättelser om exotiska resor. Statusmarkeringarna består i att ha besökt platser där ingen annan varit. Nuförtiden är det lågt skrytvärde i att berätta hur mycket blåbär eller svamp man plockat.
Vilken skillnad mot min barndom under 1960- och 70-talen! Att åka tillbaka till den bygd som sett en födas – det var själva innebörden i ordet semester för mina föräldrar och äldre släktingar. Min farmor bodde i Älmsta i Norra Roslagen och alla hennes sex barn återvände på varenda längre ledighet från de framgångsplatser dit dåtidens exempellösa ekonomiska utveckling centrifugerat ut dem.
När Mustafa Can i sin bok ”Tätt intill dagarna” (2006) berättar om familjens årliga återvändande till den kurdiska byn känner jag igen mig. Där, liksom i Älmsta, fanns alla kusiner man lekte med, där fanns invävnaden i ett släktsammanhang som gav en tillhörighet. Där fanns allt det som saknades i den identitetslösa stockholmsförorten Åkersberga där jag växte upp. Landsbygden och släkttillhörigheten representerade för mig det riktiga livet.
Ganska typiska erfarenheter i min generation av 50- och 60-talister, men från och med 40-talisternas barn förtunnas banden till den svenska landsbygden allt snabbare. Det var ju 40-talisterna som flyttade till stan i hundratusental. Urbaniseringsprocessen ses ju också som avslutad redan kring 1970. Redan då hade 82 procent av befolkningen flyttat till en tätort. Idag är vi 84 procent på dessa platser, men bakom siffrorna döljer sig att rörelsen har fortsatt, från tätorter och mindre städer i till exempel Siljansbygden, till storstadsområdena. En flyttrend som tog ny fart under krisåren i början av 1990-talet.
Nu är den naturliga omgivningen för allt fler staden, en majoritet har hunnit bli både andra och tredje generationens stadsbor. För dem blir landsbygden som ett främmande land, lite skrämmande, som allt okänt. Landsbygdens platser upphör att vara ställen där även stadsbor får minnen, med dofter, egna stigar i skogen och möten med platsens männi-skor.
Landsbygden och dess människor faller alltmer i status i stadsbornas ögon.
Numera rör sig Stockholms medelklass i bisvärmsliknande formationer. Med hyfsad samtidighet förflyttar den sig till attraktiva landsbygder som Österlen, Gotland eller Åre. Stadspräglade ställen som förklätts till genuin landsbygd. Jag ser det på Österlen som spelar upp en tillrättalagd bild av sig själv under turistsäsongen. Det är som en maskerad.
Kivik på somrarna är ett sammelsurium av konsumtion, stockholmsdialekt och flikar av traditionellt badortsliv. De bofasta håller sig i de vindskyddade villorna uppemot Simrishamnsvägen, så när skolstarten närmar sig töms hela det gamla fiskeläget. Höstlöven blåser över hamnpiren för att någon gång krocka med enstaka, kvardröjande pensionärer.
Ännu finns landet kvar hos många, som en liten flik av identiteten, som för släkten med rötter i södra Dalarna eller min festkonversatör Johan.
Statistik som TT sammanställt visar att intresset för att äga och köpa fritidshus minskar. Etnologen Åke Daun påpekar (DN 15/10) att denna trend hållit i sig sedan 2007 och menar att dagens unga vuxna inte är särskilt intresserade av att påta i potatislandet, långt från caféer och sociala mötesplatser.
Professor Göran Erikssons forskning vid Lantbruksuniversitetet i Umeå visar att nästan hälften av dagens svenskar mycket sällan lämnar stadens trygghet för en vandring eller längre vistelse i skogen. Många säger visserligen att de är intresserade, men även den andelen sjunker. Från 92 procent 1980 till 82 procent 2008.
I höstens barnskräckutgivning ser DN:s Stina Zethraeus ett grundmönster där lantlivsdrömmande mammor tvingar sin tonårsdotter från stan till en hemsk ”håla” där både platsen och människorna är ointressanta och trista (DN 25/10). Spökena tycks mest vara en garnering på denna grundläggande skräckupplevelse. Det är så långt man kan komma från exempelvis Astrid Lindgrens smålandsidyller eller Maria Gripes djupa förtrogenhet med livet i mindre samhällen. ”Agnes Cecilia” (1981) och ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978) är några dåtida exempel i spökgenren.
Jag ser utvecklingen hos mina egna barn. Jag tog dem till den landsbygd som var både min och min fars sommarbarndomsvärld. Titta vad fint havet är, sa jag, och man kan simma in under klipporna där ute. Det är lite farligt, men det gjorde alltid vi.
De var ganska små när de började flacka med blicken, visa ett förstrött intresse och fråga när vi skulle åka tillbaka till vår förort. Till det som för dem är det riktiga livet.
Nu har släktgemenskapen som innan 60-talets gigantiska folkomflyttning fanns i byar som Högland utanför Dorotea återuppstått i staden. De vuxna barnen flyttar tillbaka till förorten där de växte upp. Farfar servar med dagishämtningar och mormor låter barnbarnen sova över när de sönderstressade småbarnsföräldrarna behöver avlastning.
Urbaniseringen har skapat modernitet, tillväxt, fler roliga jobb och valmöjligheter. Kanske blir vi alla lyckligare och friare av att bo i städer och ha landsbygden som en liten flik i vår identitet. I kommande generationer kommer även det behovet att dö bort.
Men då dröjer sig en fråga obesvarad kvar. Vad vi då ska med resten av landet till?
Plocka ut råvaror, visst, men sedan då?
84 procent av befolkningen bor på 1, 3 procent av landets yta. Kommer resten av landet att bli över i framtiden?
