Václav Havel är ett undantag. En författare och intellektuell som gillar att sitta och prata på ölstugan – och så blir han motorn i motståndet mot en förtryckarregim. Och när den faller samman tvingas han av omständigheterna att bli landets nya demokratiska president.
Jag tvekade in i det allra sista, säger han i den blandade memoar- och intervjuboken 2006, på engelska med titeln ”To the castle and back”.
Man kan inte kalla Václav Havel en stridens man. Han ställde sig inte trotsigt på barrikaderna och manade till handling som elektrikern i Gdansk, Lech Wałesa. De var varandras motsatser.
Havel valde att med pennan ta strid för de grundläggande värdena, de som han alltid återkom till: samvetet, den moraliska hållningen, de mänskliga rättigheterna. Människan måste ha en kompass. Det är bättre att inte leva än att leva utan heder, som han uttryckt det. Utförligast skriver han om detta i sin viktiga essä ”De maktlösas makt” från 1978 (på svenska i ”En dåre i Prag” 1989). Men också i sin maktposition som president och under tiden efter avgången 2003 återkom han ständigt till dessa tankar.
Att mannen som i tjugo år bekämpat Makten, ända sedan han fick yrkesförbud 1969, plötsligt står med högsta makten i sin hand är i sig en absurditet. Men den passade faktiskt ändå Havel ganska väl, mentalt sett.
Redan i sin debut med pjäsen ”Trädgårdsfesten” år 1963, samma år som regimen hamnat i ekonomiska problem och en våg av ny, kritisk och formellt experimenterande film, teater och litteratur vällde fram, visade Havel på konflikten mellan den enskilda individen och den anonyma byråkratiska maktapparaten.
Den pjäsen, spelad på Stockholms stadsteater 1966, liksom ”Underrättelsen” 1964 och ”Den försvårade möjligheten till koncentration” 1968, utmärks av en lättsam, humoristisk absurdism. Udden är spetsig men metoden är mjuk. Personerna är inga psykologiska porträtt, de symboliserar snarare ståndpunkter.
Under det alltmer öppna 60-talet blev Havel en av de viktigaste författarna. Många tog strid med regimen men de var alla med i kommunistpartiet som de ville förnya (till exempel Kundera, Klíma, Vaculík). Havel stod utanför dessa strider. Han var nämligen inte kommunist – han hade som son till en förmögen affärsman hindrats att studera och så småningom fått påhugg som scenarbetare. Under Pragvåren 1968 tog han initiativ till de Oberoende författarnas grupp inom Författarförbundet.
Den lite blyge, till synes opraktiske Havel kom under ockupationsåren att bli inspiratör och organisatör bakom de flesta motståndsformerna först inom kultursektorn, efterhand mer allmänt. 1975 publicerade han ett långt öppet brev till kommunistledaren Gustáv Husák, där han anklagade Husák för att ha skapat en djup moralisk kris i samhället och att systematiskt ha förödmjukat den mänskliga värdigheten. Svaret blev tre års villkorlig dom, efter ett halvår i häkte.
Samma tankar låg bakom manifestet Charta 77, undertecknat på nyårsdagen 1977. Havel var en av initiativtagarna, förmodligen den mest drivande. Manifestet kom att vitalisera kritiken av kommunistregimen även om bara några tusen dissidenter anslöt sig. Och det kom att påverka och stötta regimkritiker i andra öststater.
Regimen tvingades till motåtgärder men möten med fördömanden av Charta 77 gjorde bara gruppen mer bekant. Václav Havel själv fängslades under nära fem år (efter att han vägrat emigrera enligt sovjetisk modell), språkrören trakasserades och byttes ut – men ständigt nya Charta-dokument producerades.
En poäng med Charta 77-manifestet var att det grundade sig på att Tjeckoslovakien (liksom andra öststater) hade ratificerat de två FN-dokumenten om mänskliga och sociala rättigheter liksom Helsingforsöverenskommelsen 1975 om europeisk säkerhet och mänskliga rättigheter. Regimen hade lovat – men i verkligheten gjort det motsatta.
En annan faktor var också viktig: detta var ingen opposition utan en öppen sammanslutning, som ville ha en ”konstruktiv dialog” med den politiska makten, skrev man i manifestet.
Genom att hålla fast vid principer som moral, sanning, värdighet, hederlighet både i det privata och det allmänna upprätthöll chartisterna en målmedveten linje. Havels tankar genomsyrade Chartarörelsen. Och det var han som bäst och oftast kunde uttrycka dem.
Trots sin allt mer samhällskritiska aktivism, och trots trakasserier och fängelsedom, fortsatte Havel att skriva dramer. Nu kortare pjäser, enaktare, lämpliga att spela i lägenheter för en liten publik. Några av dem har också uppförts i Sverige, som ”Audiens” och ”Vernissage” (1975), ”Protest” (1978) och ”Felet” (1983). De spelades i Stockholm när solidaritetsarbetet i Sverige var som starkast kring 1980.
”Audiens”, en av de bästa, gavs på nytt på Stockholms stadsteater förra året med Etienne Glaser och Sven Ahlström i rollerna. En absurd dialog på ett bryggeri där chefen och den anställde befinner sig sammanflätade i ett beroende under hemliga polisen.
På Stadsteatern gavs då också hans sista pjäs, ”Avgång”, om en avgången kansler, som i vart fall tidigare haft goda ideal och som efterträds av en samvetslös karriärist. Inte hans bästa – men populär i Tjeckien, där den ses som en nyckelpjäs. Havel hann till och med regissera en film, byggd på hans manus.
Under 80-talet såg det mörkt ut för demokrati och människovärde i Central- och Östeuropa. Men 1989 rämnade förtrycket.
Plötsligt stod den ledande dissidenten på balkongen i eftermiddagsmörkret, sent i november på Václavtorget i Prag. Nycklar klirrade, småklockor plingade… och Václav Havel talade. Polisstaten kunde inget göra mot de 300000 som samlades på torget, dag efter dag.
Strax blev dissidenten president. Maktkritikern fick makt. Han fick skaffa sig en kostym, lära sig att ta emot hederskompanier och förhandla. Men i stort sett förblev han opåverkad.
