Det vimlar av tragiska fäder i litteraturen: självutgivande och kärleksfulla, men också druckna, patetiska och hopplöst tafatta i sin oförmåga att ge uttryck för sin kärlek. I litteraturen som i livet, med andra ord. Historikern och den socialistiska debattören Åsa Linderborg ger nu sitt bidrag till de sorgliga fädernas pantheon med boken Mig äger ingen, en gripande minnesbok om hennes far men också en genomkomponerad och omsorgsfullt litterariserad text.

När Åsa Linderborg, eller Andersson som hon hette som barn, var fyra år lämnade hennes mamma hemmet. Hon hade träffat en annan. Åsa lämnade hon kvar, för att hon inte hade hjärta att ta ifrån maken Leif det vackraste han hade. Så uttryckte hon själv saken flera år senare. Åsa Linderborg dömer inte. Hon hade en pappa som älskade henne reservationslöst och en mamma som ändå fanns till hands, om än några mil bort. Som tur var hade hon också en farmor och en farfar som gav henne mat, när pappas lön tagit slut, och en faster som tog hand om deras tvätt.

Ty Åsa Linderborgs pappa var alkoholist, ett blott alltför vanligt exempel på den förtärande och fullkomligt oglamorösa underklassfyllan. Han tog alltid ut sin lön så fort han fått den. Han strödde pengar omkring sig så länge han hade dem, på vita italienska sandaler och böcker till Åsa, på prydnadssaker och dryckjom till sig själv; mellanöl i veckorna, vin och sprit till helgen. När mellanölet förbjöds 1977 blev det sprit även i vardagslag.

Innan dess skötte Leif exemplariskt sitt jobb som härdarmästare på Metallverken i Västerås, Sveriges bästa härdare enligt honom själv. Men som pappa var han knappast något föredöme. Dottern fick godis varje dag, hon behövde sällan borsta tänderna, hon sov i samma säng som Leif tills hon fyllde tio. Sängkläder använde de inte, förutom några örngott som aldrig tvättades. Badade gjorde Åsa en gång i veckan, hemma hos sin faster. De levde i misär, även om pappan mytologiserade fattigdomen:

”Han tyckte det var oändligt långt mellan löneutbetalningarna och oförmågan att hålla i pengarna förväxlade han med fattigdom. Han var arbetare och arbetare var per definition fattiga, han såg på sin egen situation så som den skildrades av Jack London och Ivar Lo. Fattigdom, sa han, är ett brott som bestraffas med livstids arbete.”

Men misären var främst materiell. Pappan var rolig, bara han fick sina öl kunde han ägna näst intill obegränsad tid åt att spela kort med dottern, eller bara prata med henne. De talade om de stora sakerna, främst om socialismen och det klasslösa samhället. Ty pappan var kommunist, även om han inte vågade erkänna det. Han kunde bli registrerad, se vad som hände med mammas släktingar. De var också kommunister, men aktivister. Några av dem hamnade i Storsien under kriget. Pappan vågade inte ens skriva under checkar med rött bläck. Att de saknade täckning gjorde inte så mycket, bara ingen misstänkte att han var kommunist.

Fast några utflykter blev det sällan. Inte heller några julklappar (du får dem efter nyår, var det ständigt lika svikna löftet). Den cykel som Åsa fått när hon fyllde fem sålde pappan för att få pengar till öl. I tonåren sökte sig Åsa alltmer till sin mamma och hennes nya familj. Hon tog också sin mammas namn, blev politiskt aktiv (demonstrationspolitik, enligt Leif) och undvek alltmer sin pappa. Förhållandet återupptogs när Åsa Linderborg själv fick barn. Men hon vågade inte bjuda Leif på sin disputationsmiddag, rädd att han skulle bli besvärad eller sticka ut alltför mycket. När han dör, inser hon hur mycket som aldrig blev sagt, att hon aldrig fick honom att förstå att han trots allt varit en god far.

Om allt detta har Åsa Linderborg skrivit en fantastisk bok, naket gripande och självutlämnande, men också distanserad när minnena är alltför plågsamma. Men distanseringen föder också klarsyn; i smärtan ser Åsa Linderborg sveken, även sina egna, tydligare och ger dem än pregnantare uttryck. Boken ger ett vackert vittnesbörd om hennes tacksamhet över en barndom som onekligen var ”annorlunda”, hon använder själv det ordet, men som också gav henne glädje och en beredskap inför vuxenlivet man kanske skulle unnat henne att slippa. Genom de ofta underbara berättelserna om pappa Leif (så ­oemotståndlig i sina idiosynkrasier, så avväpnande paradoxal i sina fördomar) hör vi emellertid inte bara dotterns barnsliga glädje över sin udda pappa, vi ser också det övergivna och rädda barnet, så skyddslöst men också med en överlevnadsinstinkt som få.

Det har talats mycket om Åsa Linderborgs ”klassresa”, och visst har hon gjort en sådan. Men det har många gjort. Innan betygen avskaffades hade vi rentav en hyggligt fungerande, meritokratiskt motiverad ståndscirkulation i Sverige. Det stora är nog snarare att Åsa Linderborg trots misären kunnat skapa en harmonisk till­varo åt sig själv.

Boken är självbiografisk, men Linderborg arbetar som en romanförfattare med sitt liv. Hon lägger in stiliserade situationer och överraskningar på ett sätt som mer påminner om Maxim Gorkij och Harry Martinson, än om en strikt självbiografisk genre. Så blir också ”Mig äger ingen”, med sin titel från Ekelöf, ett djupt gripande bidrag till litteraturen om de tragiska fäderna likaväl som en barndomsskildring med klassisk resning.

Politiskt ger den dessutom en påminnelse om att det 70-tal som i debatten så ofta målas upp som en välfärdsidyll även det rymde sin misär. I dessa dagar då en ­lyxig handväska på fullt allvar lanseras som en feministisk frigörelse­symbol ger boken också en påminnelse om att det förnekade klassperspektivet är väl så viktigt som genusfrågan.