Goethe, diktaren och gruvdriftskommissarien, ville lära sig att läsa Naturens skrift och teckensystem i urbergets tysta innanmäte. Lusten att dechiffrera världens hemligheter med hjälp av detta slags metaforiska geologi är väsentlig också i det unga schweiziska litterära stjärnskottet Dorothee Elmigers debutroman från ifjol, ”Inbjudan till de våghalsiga”, som har kammat hem ett par ansedda litteraturpriser i Tyskland och Schweiz och som nu föreligger i Annika Ruth Perssons svenska översättning.
Uppmärksamheten är välförtjänt, ty den här berättelsen om en gammal kolgruveort som håller på att försvinna efter att ”en brand bröt ut för flera årtionden sedan och fortfarande brinner i stollgångarna under jorden”, är en poetisk och gåtfull historia med en för debutanter ovanligt hantverksskicklig berättarteknik och språklig bravur.
I lösbrutna och lyriskt avfattade avsnitt rapporteras här om de unga systrarna Margarete (romanens berättarjag) och Fritzi, döttrar till den gudsförgätna lilla stadens poliskommendant i ”norra kolreviret”, och om deras sökande efter samband mellan tidigare händelser i staden och dem själva. Med hjälp av fackböcker och polisstationens kartotek försöker de kartlägga ortens och sina egna livs förlorade sammanhang och identifiera det ödelagda område de fått i arv.
Schakten på orten stängdes på grund av branden redan på 60-talet, men kolet blossar ännu under jorden och sprider sin ödeläggelse över området. Som en följd av den närmast apokalyptiska atmosfären låter sig systrarna styras av en fix idé, en hägrande Graal vid namn Buenaventura, en mytisk och gömd flod vars källa de söker efter och som skulle kunna rädda landskapet undan sterilitet och död.
Drömmen om flodens livgivande kraft ger Elmiger många möjligheter att med lyrisk suggestionskraft låta texten sväva ut i uppfinningsrika associationsbanor kring världens många öknar och flodsystem, kring elementära fenomen som törst och vätska, men där jakten på floden också spiller över i olika chimäriska bilder av den försvunna modern som tidigt valde att överge familjen och dess eländiga tillvaro i kolreviret.
Romanen är inte handlingsbaserad i vanlig mening, utan kan snarare beskrivas som en estetisk fantasi, ett slags språkspel och metafysiskt chiffer centrerat kring ledord som gruvspel, drivningsorter och slagghögar. Elmigers sorgfälligt komponerade meningar är oftast så mättade av arketypiska innebörder och poetisk kraft att det är nödvändigt att stanna upp och vila i texten, vilket bara undantagsvis har en negativ inverkan på berättelsens egen rytm och andning. Den pretentiösa (men aldrig högtravande) romanen beskriver så en paradoxalt vacker nyans av sotsvart. Att Dorothee Elmiger i fortsättningen kommer att låta tala om sig är hur som helst ställt utom allt tvivel.
