Främlingen som kommer i obemärkthet och förvandlar livet för människorna är ett återkommande tema i myten och litteraturen. Den unge angolanske författaren Ondjaki ger ett originellt bidrag till traditionen med sin korta roman ”Visslaren”.
Främlingen i Ondjakis roman kommer under en regnperiod. Men redan regnet signalerar något extraordinärt, något bortom den vardagliga erfarenheten. Regnet låter inte. Inne i det öppnas liksom ett rum för främlingen, som för att understryka att det rör sig om ett radikalt annat slag av närvaro.
Främlingen går in i kyrkan. Han börjar vissla, men det är inte ett visslande som någon hört förut. Det saknar en fast punkt i människornas erfarenhet:
”Hans enkla vissling skapade ett nytt universum inne i kyrkan, och hjärtat hos alla som hörde den – prästen, duvorna, svalorna, världen! – kläddes i en ny, karnevalsglad färgskala: en invärtes glädje.”
Visslingens magiska egenskaper understryks av att den sprids i ”sju olika visslingskorridorer”. Sjutalet återkommer i många mytologiska sammanhang; enligt en psykoanalytisk religionsfenomenologi är sjutalet en religiös arketyp. Ondjaki anknyter skickligt till dess laddning. En kringresande försäljare samlar ljudet i sju flaskor. Visslaren visslar den liturgiska musiken under söndagsmässan i de sju korridorerna.
Sjutalet ger texten ett upprepningens och återkomstens mönster. Det skapar vaksamhet, en förväntan hos läsaren som infrias när visslingen förvandlar livet i byn. Skönhet och glädje infinner sig. Sexualiteten väcks till liv, när änkorna återupplever sin kättjefyllda bröllopsnatt med nya män. Men döden är också närvarande, dels i sexualiteten och dels hos kvinnan som lurat den två gånger sedan hon mottagit den sista smörjelsen.
I sin bild av förvandlingen är Ondjaki trogen den magisk-realistiska metoden. Gränsen mellan människor och djur upplöses, identiteten och tiden överskrids. Men det viktiga är förvandlingens innebörd, inte dess manifestationer. Det senare påminner mest om upp-och-nervända världen, men det pekar mot något annat, något bortom erfarenheten och språket som blott ryms i den gåtfulla visslingens och poesins förvandling av verkligheten.
Ondjaki låter bilden ta form i rummet. De olika gestalternas liv sidoordnas. Långsamt växer ett mikrokosmos fram, men den värld vi ser befinner sig i förvandling och förtrollning. Ondjakis roman är mycket vacker i sin hyllning till livet och dess gäckande gåtfullhet.
