”Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?”

Så skrev Dagens Nyheters ledarsida sommaren 1877.

Inte bara ledarskribenter anslog en hånfull ton. På nyhetsplats gjorde man sig lustig över att Evangeliska fosterlandsstiftelsen var så modern att det hade installerats telefon på expeditionen. Därigenom, noterar redaktören, slipper ju deras missionärer resa ut utan kan sitta hemma ”och till lägre kostnader omvända zulukaffrer och ghonder per telefon”.

Vilket svindlande avstånd i mentalitet mellan de murvelmiljöer där man skojade till det på det sättet och de människor i ett ännu lantligt Sverige som hade gripits av budskapet att alla är bröder i Kristus och tillsammans samlade slantar till folk på andra kontinenter!

Citaten tycks mig representativa för mer än sin egen tid. Det genomgående temat i Gunnar Hallingbergs bok ”Läsarna. 1800- talets folkväckelse och det moderna genombrottet” är att samhällselitens förakt för ”läseriet” bestod, och att väckelsens historiska och kulturella betydelse är alldeles otillräckligt uppfattad och beskriven. Den grova hånfullheten i 1800-talets offentlighet har övergått i likgiltighet och okunnighet.

Hallingberg är litteraturhistoriker och medieforskare, tidigare rektor för folkhögskolan i Jönköping. Hans kulturhistoria griper över hela det gigantiska ämnet 1800-talets läseri. Boken är inte så värst pedagogiskt disponerad, men bara man lyckas orientera sig i informationsmängden finns här mycket att hämta.

Notapparaten är generöst tilltagen, med både källangivelser och kommentarer. Överallt finns referenser till tidigare studier på området, större och mindre, men även många utlagda spår för framtida forskare att följa: idéhistoriker, mentalitetshistoriker, populärkulturforskare, genusforskare och etnologer.

Hittills är det enligt Hallingberg nästan enbart inom teologin och kyrkohistorien som väckelsen har studerats, trots att det inte var ”läran” utan ”livet” som var det centrala, förenklat uttryckt.

Anspråken är inte små. Termen ”det moderna genombrottet” i bokens undertitel markerar att författaren är ute efter att beröva det litterära åttiotalet – samhällskritikens och förnuftstrons decennium – denna vedertagna beteckning och visa att den med större rätt kan användas om väckelserörelserna en generation tidigare, från 1800-talets mitt.

Nå, Hallingberg menar nog inte att alla litteraturhistoriska översiktsverk nu måste skrivas om och ändra sin rubriksättning över Strindberg och hans samtida; detta att göra anspråk på själva slagordet är väl mer ett polemiskt grepp.

Men epok-etiketteringen må andra tvista om. Hallingbergs väsentliga insats är att han lyfter fram väckelserörelserna, öppnar intressanta perspektiv både bakåt och framåt och har blick för växelverkan mellan de två kulturerna, samhällets elitkultur och de väckelsekristnas subkultur, eller delkultur, som han hellre kallar den.

”Läsare”, varifrån kom termen? Det första belägget är funnet i en skrivelse från domkapitlet i Skara 1761. Bland bönderna i Fröjered hade det uppstått ett särskilt religiöst engagemang kring en ung präst som predikade ”med kraft och värma”. Folk kom från grannsocknarna för att höra honom, och de nöjde sig inte med söndagsbesöken i kyrkan utan började träffas hemma hos varandra på kvällarna för att läsa bibeln och tala om det lästa.

En del grannar såg snett på dem. Det uppstod oro i socknen. Enskilda religiösa sammankomster var olagliga ända till 1858, men i fallet Fröjered kom domkapitlet fram till att ”läsarna” skulle lämnas i fred.

Konventikelplakatet som förbjöd sådana möten hade utfärdats redan 1726, för att hejda tidens pietistiska strömningar. Hallingberg redogör för de svenska frikyrkornas bakgrund i den tyska pietismen men pekar också på det mindre välkända sambandet med den romantiska litteraturen, som påverkade väckelsens eget litterära språk på ett djupgående sätt. Ett citat från Atterbom är tryckt på bokpärmen innanför skyddsomslaget: ”Snart vi återgå till fosterlandet, Snart det brister, detta trånga bandet/ Af en sinnlig rymd, som skymt vår syn;/ Och när stjernorna i kretsar sjunga,/ Tingens urgestalter kring oss ljunga,/ Skall i skönhet och musik försmälta/ Hvarje bild från jordens töckenbryn.”

Ett annat intressant påpekande är att väckelsefolket och de religionskritiska intellektuella hade något fundamentalt gemensamt i sin önskan att bryta överhetskyrkans makt. Victor Svanberg menade i en studie över Viktor Rydberg 1928 att det var folkväckelsen som var den verkliga murbräckan mot statskyrkan: ”vad det kulturradikala fåtalet aldrig kunnat nå i form av tankefrihet, erövrades nu i bekännelsefrihetens namn”.

När det talas om folkrörelser i svensk historia brukar man ju räkna till tre: arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen. Men först av dem var väckelsen, som alltså nådde stor omfattning redan vid mitten av 1800-talet.

Långt innan det blev fråga om att bilda egna, frikyrkliga samfund, uppstod här nya umgängesseder som ingen kunnat föreställa sig i det gamla ståndssamhället: vem som ville fick ansluta sig, man tog hjälp av föreningslivets former och upptäckte hur vanligt folk kunde åstadkomma saker gemensamt. Här finns linjer att dra till senare tiders demokrati, kvinnligt likaberättigande och internationell medvetenhet.

I beskrivningen av den kristna folkrörelsens pionjärroll hänvisar Hallingberg även till idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, som har framhållit att det ”läsbeteende” som utmärkte väckelserörelsen fick stor betydelse för den litterata arbetarkultur som senare växte fram inom arbetar- och nykterhetsrörelserna.

Litteraturspridningen började med traktater och småskrifter som bars ut i landet av kolportörer. Med tiden startades mängder av tidskrifter, tidningar och förlag: man skapade en egen, alternativ offentlighet.

Upplagesiffror är förstås inte ensamma något mått på inflytande, men jämförelser är ändå tankeväckande: Strindbergs ”Röda rummet” (1879) utkom de första sju åren i sammanlagt 7500 exemplar. ”Herren är from. Betraktelser över Davids 25:e psalm”, en andaktsbok på likaledes modernt språk av Paul Waldenström (1874), kom inom några år i över 50000. Enbart hos Evangeliska Fosterlandsstiftelsen utgavs under de tio åren 1856–66 tryckta skrifter i upplagor på sammanlagt 3,3 miljoner ex.

Litteraturhistorikern Henrik Schück uttryckte redan för hundra år sedan häpnad över en bibliotekaries upplysning att Waldenströms allegoriska roman ”Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du?” varit landets populäraste bok:

”Detta för mig alldeles okända arbete hade dock studerats av – och väl även inverkat på – en till antalet oerhört mycket större publik än den som läst och tagit intryck av t.ex. Heidenstams och Levertins dikter och romaner. /…/ I själva verket hava vi två alldeles skilda litteraturer /…/ litteraturer vilka dock bägge spegla de andliga rörelserna hos vårt folk och därför även i lika mått böra vara förtjänta av historikerns uppmärksamhet, den ena på grund av sin estetiska kvalitet, den andra på grund av publikens kvantitet.”

I dag då Heidenstam och Levertin är lika okända som Waldenström för gymnasieutbildade svenskar i gemen, och då elitkulturen förlorat sin ställning och allt fler former av populärkultur har blivit objekt för forskning, måste det finnas mycket att upptäcka inom väckelsens mångskiftande liv. Gunnar Hallingbergs bok ska följas av en andra del med titeln ”Kulturbygget”, om 1900-talet.