Debatten om omskärelsen av judiska pojkar på deras åttonde levnadsdag tycks inte vilja självdö. Både redaktionen och jag personligen får fortfarande ta emot mer eller mindre argsinta kommentarer på min kolumn (SvD 8/3).
En vanlig förekommande insinuation är att påbudet om omskärelsen, som gör judarna till Guds egendomsfolk, skulle vara ett tecken på förhävelse.
Tillåt mig att avsluta diskussionen med påpekandet att denna, liksom många andra av Bibelns berättelser, inte bör läsas som en odiskutabel sanning, utan snarare som en av de många myter, som alla religioner gör bruk av. En myt är varken en sanning eller en saga, snarare en sinnebild som får bära olika betydelser. En myt kan tolkas på olika, nya sätt. Personligen skulle jag vilja sätta punkt för hela debatten med den typiskt judiska, självironiska berättelsen om Moishe.
Efter att en förödande pogrom för tredje påsken i rad hade dragit fram över ”Gudsmördarnas” by och en blodtörstig mobb, i Kristi namn, skövlade invånarnas egendom, misshandlade männen och våldtog kvinnorna suckade Moishe:
”Ja, jag vet att vi är ditt utvalda folk Herre. Men skulle du inte för en tid kunna välja dig ett annat folk? Vi behöver åtminstone några års vila. Du och jag vet ju att vår ’utvaldhet’ inte skall tydas som att vi skulle vara bättre, mera rättfärdiga än andra folk. Däremot så tackade vi ja till ’lagens ok’ när du erbjöd oss den.
Genom århundraden fick vi betala ett mycket högt pris för att acceptera dina villkor. Nog är det dags nu för något annat folk att tjäna dig som ditt utvalda folk – sedan kan vi kanske omförhandla överenskommelsens villkor.”
