Det finns otaliga böcker om Förintelsen men ingen så heltäckande och djuplodande som historikern Saul Friedländers monumentala verk om Nazityskland och massmorden på Europas judar. Det är boken som bör göra Förintelseförnekare stumma och som de just därför aldrig kommer att läsa. Första delen, ”Förföljelsens år 1933–1939”, utkom för över tio år sedan men ges ut på nytt samtidigt med utgivningen av den andra delen.
Med vidvinkelperspektiv inringar Friedländer Förintelsemaskineriets olika dimensioner, allt från nazistledarnas cynism och lokala poliskårers eftergivenhet, till andligare ledares passivitet och offrens beredvillighet att lyda order i hopp om att undkomma. Han dissekerar inte bara de politiska besluten som leder till Auschwitz utan rekonstruerar också Förintelsens historia ur offrens perspektiv. Ständigt dyker han ned på gräsrotsnivå för att med referenser till dagböcker och samtida brev illustrera hur nazisternas illdåd drabbade enskilda personer. Bland offren som citeras finns Svenska Dagbladets Cordelia Edvardson.
Friedländer täcker inte blott ett brett register av den nazistiska utrotningspolitiken utan når dessutom ut i antisemitismens europeiska hörn. Bland annat konstaterar han att mönsterdemokratier som Sverige och Schweiz inte visade samma generositet mot judiska flyktingar under krigets första år som de fascistiska regimerna i Spanien och Portugal.
Händelseförloppet är självklart välkänt. Boken börjar med Tysklands ockupation av Polen 1939 och steg för steg får vi följa hur nazisterna stramar åt greppet. Den antijudiska retoriken skärps och provokationerna intensifieras. Den vardagliga och förödmjukande förföljelsen ökar med allt fler förbud. Judar förbjuds köpa tidningar, använda telefonkiosker, hålla husdjur etcetera. Förbuden blir till slut så många att de nazistiska ledarna inser att det inte går att hålla judarna informerade om alla regler och bestämmelser. Sedan följer selektivt mördande, massmördande och slutligen koncentrationslägrens gas och ugnar.
För att förklara hur Förintelsen blev möjlig framhäver nyare forskning betydelsen av den systematiska plundringen av judarna, som bidrog till att finansiera krigföringen och tillfredsställa den tyska befolkningen materiellt. Friedländer är emellertid skeptisk till dessa förklaringar och söker i stället det nazistiska utrotningsprojektets drivkrafter i ideologiskt-kulturella faktorer. Nazismens antijudiska föreställningsvärld var rotad i en kristen europeisk antisemitism som den effektivt förmådde att både artikulera och mobilisera. Med slagkraftig retorik och propaganda utstakades en politik som ledde till Auschwitz. Därtill kom Hitlers fanatism, som enligt Friedländer spelade en avgörande roll för att den utbredda tyska antisemitismen kunde utvecklas till antijudiskt politiskt agerande.
Man kan diskutera Friedländers val att bortse från en del nyare forskning och att låta kronologin så entydigt styra framställningen. Men helhetsgreppet och grundligheten imponerar. Friedländer belägger övertygande och noggrant, dokumenterar och refererar kunnigt till aktuell forskning samt synliggör relevanta bevekelsegrunder och motiv. På de 900 faktaspäckade sidorna förklarar han mer än de flesta. Likväl förmår han inte – lika lite som någon annan – att begripliggöra hur nazisterna och deras medlöpare kunde mörda sex miljoner judar. Det ofattbara synliggörs och förklaras med stor skicklighet, men det förblir på ett mänskligt plan ofattbart.
