Dagen efter krigsutbrottet 1939 förbjöds all privatbilism i Sverige. Kort därpå infördes ransonering av kaffe och te, snart även av socker, och när tyskarna spärrade Skagerack följde nya ransoneringar slag i slag. Tvål, kakao, smör, kött, ägg, ost, cigaretter – och det berättas att svenskarna var friska och starka som aldrig förr. Man stod på kö för att hugga i där ett handtag behövdes.
Reminiscenser från denna heroiska tid utgör bakgrund till tankarna i David Jonstads bok Vår beskärda del . Klimatkrisen, menar han, är ett ännu större bekymmer än vad världskrigen var, och påkallar sålunda en minst lika radikal omställning av samhället som då. Särskilt ser han koldioxidransonering, i namn av individuella utsläppsrätter, som en lösning på många problem.
Detta kan diskuteras. Så blir det också. Jag läser med stort intresse, och fastän jag inte har sett ljuset på författarens vis – han kallar det rakryggat nog för klimatfrälsning – betvivlar jag inte hans uppriktighet. Tror man fullt och fast på en skenande, självförstärkande växthuseffekt, väsentligen orsakad av mänsklig dårskap, är det hög tid att hitta lösningar som är större än byten av glödlampor och annan kosmetika.
Jonstad, som har en bakgrund på tidningen Arbetaren, skriver väl och med en effektivitet i pamflettprosan som får mig att minnas den klassiska brandfacklan ”Hur mycket är lagom?” (1977) av Göran Bäckstrand och Lars Ingelstam. I kapitlet ”Farväl till konsumtionssamhället”, som är bokens höjdpunkt, återfinner jag rent av hettan från Sven Lindqvists ”Reklamen är livsfarlig” (1957).
Dock lär ”Vår beskärda del” knappast överleva lika länge som någon av dessa bägge böcker i samma genre. Dels är klimatfrågan i sig redan exploaterad intill humbugens gräns, både av boulevardpress och alltmer kyrkolika miljöorganisationer, vilket borgar för kommande bakslag och glömska, dels är bokens andra hälft inte lika bra som den första.
Här skisseras en dröm om Sverige, efter massbilismen och globaliseringsanarkin. Det blir sedvanlig terawattexercis, grundad på siffror från Svenska Värmepumpföreningen och liknande sömnpiller, liksom tämligen detaljerade skildringar av hur lyckliga medborgarna ska bli bara de börjar göra saker tillsammans.
Detta fungerar sällan, varken litterärt eller i praktiken. En del av oss lägger ofelbart benen på ryggen så fort kommittébeslutad sambadans är påbjuden, liksom odling av rödbetor på stadens gator. Sedan må exemplen från Kuba och Venezuela vara aldrig så övertygande. Det spårar ur, varvid yogin, som en gång Arthur Koestler noterade, förvandlas till kommissarie. Termen avfossilisering kan te sig riktigt olycksbådande.
Dessa invändningar hindrar mig dock inte från att rekommendera boken. David Jonstad hör till de yngre intellektuella som har framtiden för sig. Somligt lär slipas av med åren, på gott och ont, men den politiska grundhållningen torde bestå. Och när den radikala klimatpolitiken blir verklighet, om den blir det, skadar det inte att vara påläst.
